Dagens hat

Fiskburkar

2011-05-30T14:59:00.000+02:00

Jag har redan tidigare ondgjort mig över olika typer av förpackningar, men jag är långt ifrån klar. Beskåda burken på bilden. En konserv som öppnas medelst en ring med vilken man liksom skalar bort locket för att komma åt innehållet (som ofta är någon form av fisk). Inte så sällan är ringen lite svår att lyfta och det underlättas av att man använder en kniv för att bända upp ringen, redan det ett misslyckande i förpackningsdesign. De verkliga besvären börjar dock när man lyckats öppna burken. På bilden ser vi sardeller i olja. Sardellburkar som denna är oftast fyllda till brädden, vilket oundvikligen leder till oljespill. Sardelldoftande oljespill.

Det är sällan man använder en hel burk sardeller vid ett och samma tillfälle; det brukar gå åt ett par stycken åt gången (om man inte gör caesarsalladdressing åt 45 pers. Men vem fan gör det?). Man inser omedelbart att sådana här burkar är ungefär så oåterförlutningsbara som de de kan bli. På grund av den undermåliga designen så inbjuder inte burken till att man drar bort hela locket (ger man sig på att dra loss hela locket så riskerar man att den lossnar med ett knyck och vips har man sprutmålat halva köket med sardellolja), utan oftast får man en stor plåtflärp som på bilden. Denna flärp är enkom i vägen och till besvär och gör den inoljade burken än mer oregerlig. Jag antar att man ska föra över resterande sardeller och olja till en annan burk om de ska förvaras (lycka till med det utan mer spill), men vafan kunde de inte göra sardellburken mer lämpad för förvaring?

Även matjessill brukar förpackas i sådana här burkar (fast cirkulära) vilket är precis lika dumt. Att en hel sillburk går åt i en sittning är inte lika orimligt, men den spillvänliga förpackningen orsakar ändå besvär. Om man CSI:ar ett midsommarbuffébord så lovar jag att man finner hundra gånger mer spillt matjessillspad än allt annat sillspad tillsammans. Skulle man sen få lite matjes över och mot bättre vetande ställa in i kylen så dröjer det inte lång tid innan nån råkar stöta till den lite när något annat ska ställas in eller tas fram, och vips så har man en härlig liten flod av matjesspad som sakta letar sig ner i grönsakslådan. Härligt.

The Trump Inlägg

2011-05-07T09:00:00.004+02:00

Obama, you're fired! Donald Trump vill bli USA:s första orangea president.

Glada basister

2011-05-02T11:42:00.001+02:00

Den kom kanske som en motreaktion på 90-talets deppiga shoegazerband; den ohejdade gladpopen. Trallvänliga melodier som visserligen kan handla om både hjärta och smärta, men framförda med en sådan livsglädje, inlevelse och känslosamhet att publiken inte kunde låta bli att att hoppa, skråla med, tappa all sans och bli helt tokglad. Tänk Håkan Hellström. Denna pop har aldrig fallit mig på läppen (glädje; vad är det egentligen?) men jag kan helt klart förstå att många gillar det. Via denna genre så bekantades jag med en musikertyp som jag dock har noll förståelse för (eller överseende med); den glada, hoppdansande basisten.
Han (ja, det är alltid en han) kan dyka upp i andra typer av band än den ovan beskrivna, men han ser alltid likadan ut. Lite babyfacig med toktufsig frisyr och ett leende så stort att man undrar hur de där rosiga kinderna orkar. På spelningar så far han runt på scen som en av de där kalvarna i Bregottreklamen. Han hoppar och viftar med bashalsen, körar lite improviserat i gitarristens mikrofon, springer bort till keyboardisten och bara gapar för att han är så glad, hoppar tillbaka till gitarristen och lockar denne till att hoppa med honom, bara för att han är så in i helvete jävla lycklig. Ja, ni hör hur hemskt det är.
Ibland så följer gitarrister med i hoppdansen, men sällan lika efterblivet euforistiskt som deras fyrsträngade kollegor. De är kanske för upptagna med att försöka se coola ut, en vanlig gitarriståkomma. Övriga bandmedlemmar tycks vara immuna mot det hela, då glada och upprymda sångare, trummisar, trumpetare och sågspelare inte alls är lika äckliga som när just basister uppvisar dessa saker. Det är kanske orättvist att basister inte får vara glada, men så är det.
OBS! Basisten på bilden har inget med inlägget att göra.

I Am the Walrus

2011-05-01T10:28:00.000+02:00

Då hatet inte flödar lika fritt som tidigare (jag är väl deprimerad, eller nåt) så vidarebefordrar någon annans hat mot Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. Beskåda bilden här ovan (och klicka på den för att se en större version). Den togs igår på Hornsgatan i Stockholm. Det är en fotoaffär som verkar specialisera sig på analoga kameror (för er ungdomar är det sådana kameror som innehåller en rulle med en remsa som lagrar bilderna. De var vanliga förr i tiden) och innehavarna verkar ha en vurm för Sovjetunionen (för er ungdomar...googla), därav bysten på Lenin i skyltfönstret. Lappen framför bysten är dock inte från butiksinnehavarna vågar jag gissa, då texten lyder:
Tag bort kommunist-Lenin från skyltfönstret! Den provocerar! En usel barnamördare i likhet med terror-Stalin! Lika olämplig att skylta med som Hitler! Skärpning!
Lappen är i en plastfolder och avsändarens upprördhet går inte att ta miste på; alla meningar avslutas med utropstecken. För formens skull så borde lappskribenten ha förtydligat med "Förintelse-Hitler", men budskapet går nog fram ändå. Frågan är bara vem som smusslat dit den. Är det en anställd som inte vågar ta diskussionen med den/de som bestämmer över skyltfönstrets utformning, eller är det en vanlig medborgare som gått förbi, blivit provocerad, gått hem, skrivit lappen, plastat in papperet, gått tillbaka och gått in, låtsas titta på kameror och när ingen såg på böjt sig in i skyltfönstret och ut placerat meddelandet? Jag hoppas givetvis på det sistnämnda.

Anna Fucking Skipper

2011-04-11T01:17:00.000+02:00

Konceptet till Du är vad du äter, som började visas i TV3 i mitten på 00-talet, hämtades från ett brittiskt program. I det programmet skällde en skotsk tant ut feta britter och studerade deras avföring, vill jag (glömma) minnas. I den svenska varianten skippades bajsbiten men i gengäld fick vi Anna Fucking Skipper. Med en indignerad ton mobbade hon tjocksmockar, som om deras övervikt var en personlig kränkning mot henne. Hon illustrerade dessa feta krakars osunda leverne genom att vräka upp allt de åt på en vecka eller så på ett bord; stelnade sibyllaburgare och capricciosor garnerades med smulade dillchips och lökdip. Och så lite smågodis över det hela. Se så äckligt. Äckligheten bevisar hur fel det är att äta sånt, eller nåt. Frågan är hur aptitligt det skulle se ut om man blandade ångad sej, riskakor, katrinplommonkompott, tofu, böngroddar och risavkok; stjälpte upp det på ett bord och hällde en spirulinasmoothie över det hela. Och dessutom, vilket fenomenalt slöseri är det inte att köpa en hel jävla massa mat och sen bara förstöra allt?
Anna Fuckings Skippers näringsråd är inte helt oomstridda och det krävs inte särskilt mycket efterforskningar alls för att ifrågasätta hennes metoder och teorier. Allra första gången jag såg programmet så tänkte jag att hon inte hade så värst mycket på fötterna när hon skällde ut fetknoppen som ville bli sundare. Jag menar, Anna Fucking Skipper är inte världens slimmaste person, och går man på som en elak ångvält om hur osunda andra är så förväntar man sig åtminstone en vältränad ångvält. Men, tänkte jag, för att vara 60+ så verkar hon vara i okej form ändå. Typ. Problemet är bara att Anna Fucking Skipper är, enligt facit, född 1968. Hon var alltså en bra bit under 40 när programmet visades i trean. Jag upprepar; under 40. Om hon lever som hon lär så ska man verkligen se upp för den diet hon förespråkar. Om man nu inte är ute efter pensionär med gäddhäng-looken. Hon ser ju ungefär lika ungdomlig ut som Rénés fruga Edith i 'Allå, 'allå, 'emliga armén. Anna Fucking Skipper är väl snarare ett avskräckande exempel än en förebild är det kommer till hälsa och fräschör.
Nu är hon i alla fall tillbaka med sitt program, i TV4 denna gång. Nypremiären har annonserats i tunnelbanerulltrappor med bilder på en barsk Anna Fucking Skipper. Tack vare Photoshop har både kilon och rynkor trollats bort. Photoshoppandet lyckas också med underverket att sänka den redan obefintliga trovärdigheten. Fast det är kanske via retuschering som hon menar att man ska nå det utseende man vill ha, kostråden verkar mest vara mumbojumbo.

Fitnesskolonialism

2011-01-18T23:17:00.005+01:00

Det började lite försiktigt med fitnessföretaget Les Mills lansering av alla varianter av Body det ena och Body det andra. Body Pump, där man mest fumlar hyperstressat med att byta vikter och hoppa upp och ner på en bräda med skivstång, hantlar och tyngder, koreograferat till hårdrock och eurotechno. Body Attack, vad det nu är. Body Balance, Body Vive, Body Step, Body Jam. Och Body Combat.

Nu börjar vi närma oss kärnan i hatet. Body Combat är nämligen en köckenmödding av boxning och "orientaliska" kampsporter (bara ordet "orientaliskt"... vad betyder det? Syftar det på allt som Asiens 4 miljarder invånare har för sig?) som anpassats för en "västerländsk" målgrupp. Det är lite jabbar och uppercuts hit och dit. Och det är tydligen jätteviktigt att "hålla garden" hela tiden som en annan idiot. Det är lite kung fu, med hoppsparkar hit och dit, mot påhittade fiender som kommer från alla håll, som nästan ingen klarar utan att se ut som stelopererade cancandansöser. Det är lite muay thai. Lite karate. Och ibland tvingas man till och med låtsas att man har ett svärd i handen som man ska svinga över huvudet och skilja imaginära huvuden från imaginära kroppar med. Som final måste man göra ett explosivt utfall fram och stöta det rakt i magen på sin osynlige antagonist, fast det mest blir att man kör upp det i röven på motionären framför. Värst är nästan när man ska låtsas hålla sin motståndare i håret och med knuten hand mosa ansiktet till puré till tonerna av Blümchen.

Men det slutar inte där. Sen började kontinenten Afrika pocka på uppmärksamheten. Titta vad de håller sig fitta därnere, och i vilken harmoni de lever tillsammans med naturen. Så uppfanns Afrojympan, anpassat för en "västerländsk" målgrupp. Jag har eventuellt redan berättat om när jag råkade hamna på ett sådant pass av misstag och tvingades imitera kvinnor som stöter korn, kvinnor som sår frön eller hämtar vatten, kvinnor som svingar armarna över huvudet och samtidigt skanderar: "Jag är jag! Jag är jag!" Jag är säker på att det var detta som tog kål på Kerstin Thorvall. Varför inte istället några rörelser inspirerade av upplopp i en kåkstad, bygga hus av elefantbajs, ducka för en machete i en kyrka där vi sökt skydd, slänga sig undan för en törstig flodhäst på stigen till vattenhållet, vifta bort flugor från ansiktet på ett döende barn eller skutta runt på ett minfält. Nej, nej. Vi buntar ihop hela jättekontinenten Afrika till en enda härlig kultur där man verkligen kan leva i nuet, utan att tänka på att många gör det för att morgondagen kanske inte ens existerar. Och jag inser att det finns mer i Afrika än svält, misär och krig. Men en sak jag inte tror finns där är Afrojympa.

På Sats finns två genomvidriga nyheter i programmet. Det ena är Piloxing, som är en helt vansinnig mutation av boxning och cornflakesyogan pilates. För tjejer som behöver få ur sig lite aggressioner och samtidigt bli av med celluliter och lära sig stå i ett perfekt K. Det andra är det hemskaste av det hemska. Den femte ryttaren i Apokalypsen. Död, Pest, Krig, Svält och Zumba. De har avverkat Asien och reducerat det till hoppsparkar och inre lugn. De har exploaterat Afrika ännu en gång och gjort aerobics av fattiga människors vardagsbestyr. Zumba är det naturliga nästa steget, från höfternas kontinent Sydamerika. Det började på TV-shop för ett par år sen och har nu fått ett otroligt genomslag på SATS. Över femtio klasser på en vecka i Stockholm ägnas Zumba. Och folk köar som galningar för att få frigöra sig med knullrörelser och andra märkliga krumbukter som får alla att se ut som kön till byns enda toalett efter en taskig burrito.

Jakten på nya krystade träningsformer fortsätter. Det är bara en tidsfråga innan vi ser Aeroboriginal, Body Jenka eller Eskimotion på schemat. Jag saknar nästan äppelplockandet på Friskis. Men till och med där tror jag att de plockar kalebasser nuförtiden.

Prickfritt, schmrickfritt

2011-01-10T15:07:00.002+01:00

En reklamfavorit har nu återkommit i huvudstadens bussar. Rubriken lyder "SKAVSJOHOLM - prıckfrıa moten". Det rör sig om ett konferenshotell. I brödtexten så ser man att de slopat alla prickarna över i, ä, osv. De drar det här med "prickfritt" till sin yttersta spets. Nån har säkert tyckt att det är fyndigt men det är i själva verket bara skitdumt.
Personligen tycker jag att sloganen "prickfria möten" är ganska långsökt för ett konferenshotell. Omgivningen garanterar knappast mötenas innehåll, inte sant? Gimmicken med de pricklösa bokstäverna verkar ha gått före budskapet. Bortsett från det så är det idiotiskt att trycka på prickfrihet med en text där vartannat ord är felskrivet. Svårlästhet och svenskalärararens rödpenna är snarare det man tänker på.
Dummast av allt är att man inte bara stavar fel på varumärket man försöker marknadsföra, det är dessutom väldigt svårt att gissa sig till vad stället de vill att man ska konferera på faktiskt heter. Att sista stavelsen ska vara holm är väl ingen högoddsare i och för sig. Mittenstavelsen bör rimligen vara sjö, men hur är det med första vokalen då? Skävsjöholm? Sje-ljudsallitterationen känns inte helt rätt. Skavsjöholm då? Jo, det verkar bättre, men hur ska man veta? Har man ett världskänt varumärke så behöver man inte skriva hela namnet i sina annonser, men SKAVSJOHOLM är inga gyllene bågar precis. Nu visar det sig att stället heter Skåvsjöholm. Ridå. BOKSTAVEN Å HAR INGEN PRICK FÖR HELVETE, DET ÄR EN JÄVLA RING.

Jag sökte en kvinna och fann en frukt. Jag är besviken.

2011-01-10T07:00:00.000+01:00

Se så glad man kan bli av fruktsallad.

Diskmaskin

2011-01-09T18:54:00.003+01:00

Det är inte roligt att diska. Jag hatar det till och med ibland. När jag köpte ny lägenhet i höstas var det inte en dealbreaker men dock en välkommen bonus att där fanns en diskmaskin. Och, på engelskt manér, även en tvättmaskin i köket. Jag har aldrig haft någotdera. De första veckorna kändes det löjligt urlyxigt att fylla diskmaskinen på kvällskvisten och somna till det trygga brummande, skvalande ljudet från köket. Jag körde en tvättmaskin om dagen, för att jag kunde. Och nu låter det som om det i själva verket är miljön och våra begränsade naturresurser jag hatar, men jag har skärpt mig lite på den punkten. Men grejen är också att jag på tok för snabbt upplevde ett skifte i min irritation. Tidigare hatade jag att diska och blev hjärtans glad för en maskin som gjorde det åt mig. Nu hatade jag plötsligt att fylla diskmaskinen, att tömma den, ställa tillbaka tallrikar och glas i skåpet, att inte vara hundra på var mina utensilier befann sig. Jag hade anpassat mig, på ett mycket dåligt sätt, till en ny situation, och glömde bort att vara tacksam. Det finns en politisk metafor här nånstans som jag inte orkar utveckla, men låt säga att den dels handlar om löntagare som får allt mindre i skatt (människor som alltför snabbt anpassat sig till en skenbar välfärd och glömt bort att vara solidariska) på bekostnad av utförsäkrade sjuka som slängs ut i en arbetsmarknad där de ändå inte är önskvärda, dels leder fram till ett härligt gammalt uttryck: Mycket vill ha mer.

Kaffeflickorna

2011-01-08T10:39:00.002+01:00

Jag var i Berlin över nyår. Och det fanns ju ingenting att hata med det – det var härligt och bra som alltid, förutom det faktum att berlinare föredrar att skjuta sina fyrverkerier i sidled istället för upp i natthimlen där de hör hemma. Det var med risk för liv och lem man kurade på det lilla torget med handen fastfrusen i en flaska sekt. Dessutom slänger de smällare på varandra. Det var blitzkrieg helt enkelt. Men enda gången jag blev irriterad på allvar under resan, var på vägen dit och hem. Jag flög nämligen med SAS. Dels för att jag gillar SAS: de funkar, de har en sober inredning på planen och jag har någon sorts lojalitetskänsla kvar i mig som inte försvunnit än. Dels för att jag råkar ha ett EuroBonus-kort, som förstås visat sig vara helt värdelöst för en sån som mig, men nu har jag det och jag försöker panikartat skrapa ihop poäng för att nån gång få en bonusresa till, inte vet jag, Sundsvall, efter att ha spenderat en miljon på atlantflygningar och kostat på mig en och annan uppgradering för att slippa öppna röven med en brevkniv efter tio timmars sittning i economy.

Men vad jag inte står ut med är en viss människotyp som tyvärr verkar överrepresenterad SAS: sorgfälligt blonderade östermalmsdamer som skulle se ännu bittrare och tjuriga ut om det inte varit för Akademikliniken. Bolaget har ju tvingats kicka en massa unga, duktiga medarbetare efter år av katastrofförluster. Helt nyss kom det ju som en chock att resultatet blev en miljard minus istället för typ en miljon.

Dessa surkärringar som klamrar sig kvar vid ett jobb de uppenbarligen hatar, med en organisation de inte skäms över att prata skit om över huvudet på skrämda passagerare, med en marknadsanpassad utveckling mot lågprisbolag som tvingar dem att inse att de inte är mycket mer än kaffeflickor och att tiden är förbi då de kunde glassa iväg till Rio de Janeiro för en spottstyver eller åka över dagen till Dubai och shoppa diamanter. Dem står jag helt enkelt inte ut med. Jag är en gammal fackräv, men jag kan tänka mig ett undantag från LAS i det här fallet, så vi kan byta ut de blodlösa spackeldonnorna mot ett gäng arbetslösa bögar och unga kvinnor som kan stava till service + är villiga att jobba för ryanairlön, så får vi fart SAS igen och jag kanske kommer längre än till Midlanda.

Har du hört den förut?

2011-01-07T09:03:00.003+01:00

"Jo, just det, sa jag det, eller, jo, det gjorde jag nog. Eller har jag kanske inte berättat det...? Jo, det gjorde jag nog, eller? Nä... Jo, jag måste ha sagt det. Eller?"

Hur i helvete ska man svara på det? Det här är dessvärre min bloggkompanjon i ett nötskal. Halva anekdoten går åt till en helt meningslös monolog kring ett eventuellt nyhetsvärde. Och resten ägnas en berättelse som det ofta visar sig att man faktiskt har hört förut. Men egentligen är det någonting helt annat jag vill komma åt. Vad jag verkligen hatar är när jag själv råkar dra en alldeles för lång redogörelse för någon som först när jag kommit till poängen säger: "Jo, du berättade det förra veckan." Jamen stoppa mig i tid då dumjävel! Nicka bekräftande i redan i inledningen och ge mig en utväg. Jag är skitskraj för att upprepa mig, vara tråkig och/eller få altzheimers. Så inser jag att Kodo kanske lider av samma fobi och att det är därför det helt slagit runt för honom. Nu hatar jag honom inte längre.

Och plötsligt tänker jag att jag redan har skrivit om det här. Har jag det? Nä... eller?

Vit makt

2011-01-06T20:51:00.005+01:00

Är det en slump att Sverigedemokraterna och Shabby Chic-bloggarna båda ökat i popularitet så dramatiskt på sistone? Bland pöbeln vill säga. Nej, säger jag. Det måste absolut finnas ett samband.

De strävar båda efter att göra de svenska hemmen vitare. Ett urval shabby blogg-namn: Julias vita drömmar, Vita saker, Vita Villa Vila, Marits vita skrin, Annas vita hjärtan, Vitt hus med vita knutar, Rödluvans vita vardag, Inspiration i vitt. Emmas vita hus, Ett hus i vitt.

De drömmer sig tillbaka till en förgången tid och romantiserar det pursvenska bondesamhället – en epok av fattigdom, lidande, kvinnoförtryck och djup misär. Innan invandrarna kom och hjälpte oss på fart på ekonomin alltså.

De har en kväljande traditionell syn på familjen. Majoriteten shabby chic-bloggare är mammor (vita medelklassmorsor) och de flesta kan inte låta bli att smyga in små vardagsbeskrivningar om deras gullungar. Exempel på bloggnamn: Spets och snor, Lantlig harmoni och småbarnskaos.

De har en förlegad kvinnosyn. Kvinnorna är hemma och vitmenar, torkar snor, bakar vaniljhjärtan och snittar liljor. Männen är borta och tjänar pengarna som krävs för de dagliga loppisfynden.

De tar båda gamla unkna och avlagda idéer eller ting och försöker putsa upp dem, med ett sorgfälligt genomfejkat resultat.

Vanilladreams and Humblebees (!) har undertiteln: Drömmar i vitt med inspiration från en förgången tid. Orkade jag och visste jag hur, skulle göra ett diagram som visade på sambandet, men jag nöjer mig med att hata båda företeelserna ungefär lika mycket.

Aristokratins nya vapen

2010-12-22T10:33:00.000+01:00

Vindsvåningar har blivit ett sätt att döda.

Lunchhelvetet, del 2: Salmonella?

2010-12-10T01:32:00.001+01:00

Lite oväntat fick jag idag mera vatten på min lunchkvarn (eller är det lunchvatten på kvarnen?). Jag hade stämt träff med en god vän och överlag så var hela min lunchtimme mycket trivsam. Synd bara att jag kanske dör på grund av kycklingfilésashimin som bufféstället bjöd på idag (se bild). Jag slutade att äta så fort den mediumrära mitten uppenbarade sig, men vem vet, jag har kanske satt min sista potatis. I så fall testamenterar jag min blogghalva till Rally. Hatet tar jag med mig i graven.

Lunchhelvetet, del 1: Valet och kvalet

2010-12-07T17:35:00.001+01:00

På min arbetsplats är vi ganska få och när det är lunchdags så brukar de som inte har matlådor med sig samlas vid garderoben och diskutera vilka val som finns. Vi har i närheten bufféstället, asiaten (jodå, stället benämner sig "asiatisk restaurang"), sushin samt mataffären och då vi sällan tar oss längre bort än just närheten (särskilt såhär års) så blir det oftast någon av dessa. Jag är inte särskilt kinkig av mig utan om merparten vill gå till asiaten så hakar jag på; vill folk gå till affären och köpa färdigmat från Gooh! så kör i vind. Tyvärr så hjälper min medgörlighet föga, utan alla andras viljor krockar på det mest tidsödande viset; ingen vill avfärda eller anamma ett förslag till fullo utan alla liksom bara inväntar ett gemensamt beslut. Samtidigt så är det uppenbart att somliga hellre går till det ena eller det andra stället, men istället för att bara bestämma sig och gå dit, oavsett hur många man får med sig, så velas det i tio minuter. Varje dag. Jag skulle ju kunna skita i alla och bara gå iväg på egen hand, men då jag redan framstår som lite asocial (på senaste firmafesten fick jag av en kollega frågan om varför jag hatar människor. In vino veritas så det förslår) så anstränger jag mig lite för kontorsfridens skull.

När väl ett beslut fattas och truppen ger sig av (efter att man varit tvungen att vänta ytterligare en stund på en som tagit ett telefonsamtal och en annan som passat på att gå på toaletten) så uppkommer nästa irritationsmoment. Mitt kontor är beläget uppe på en kulle och det finns flera vägar att ta sig ner till t.ex. mataffären. Att man inte vill gå samma väg både dit och tillbaka är fullt förståeligt, men vari ligger logiken i att den väg som oftast tas är den längsta och den vi tar mest sällan är den kortaste? Det är som att vi inte slösade bort tillräckligt med tid innan och bara måste ödsla lite till. Enormt irriterande.

Bonushat: om somrarna så vill folk så ofta som möjligt sitta utomhus och äta. Jag gillar inte det. Att sitta i solen med en tallrik varm mat framför mig tilltalar mig inte alls.

Värmeljus

2010-11-26T17:50:00.001+01:00

Man tänder ett vämeljus och släpper ner det i en liten lykta av glas. Trots den korta fallhöjden så slocknar ljuset. Suck. Man försöker tända det utan att ta upp det men bränner fingrarna rejält när man vinklar ner tändstickan/tändaren. I lyktan bredvid finns redan ett till hälften uppbrunnet värmeljus. Vis från förra ljuset försöker man inte tända det direkt utan ger sig på fiska fram det. Tyvärr har ljuset lötts fast i glaslyktan tack vare lite stearin i botten och då lyktans innerdiameter är obetydligt större än värmeljusets diameter så finns det ytterst lite spelrum att vicka loss det. Efter lite ansträngning så lyckas man dock, men får då uppleva hur förjävla svårtänt ett semianvänt värmeljus är. Lyckas man tända det så kan man ge sig fan på att det också slocknar när man släpper ner det i glaslyktan igen. Snyggt.

Bonushat för vegetarianer: stearin framställs huvudsakligen ur djurfett. Det ni.

Hata fritt eller hata rätt

2010-11-08T11:50:00.000+01:00

Veckorna före valet så fylldes min bekantskapskrets FB-statusar med allehanda politiska utrop. Även om jag generellt tycker att engagemang och sånt jox är hedervärt (hos andra) så blev jag alltsomoftast något irriterad över all propaganda. Nu, någon månads perspektiv på det hela kan jag sätta fingret på varför. Det hör till sakens natur att ogilla den andra sidans politik och politiker. Mona Sahlin jämförs med en lyktstolpe, Fredrik Reinfeldt med en soptunna. Man ojar sig över andra blockets syn på skatter, bidrag, sjukvård, skola och tycker att de är dumma i huvudet. Helt okej. Att bekänna politisk färg och föra fram hjärtefrågor på fejjan är också helt okej förstås. Att anklaga alliansens anhängare för att vara brunskjortor eller att kalla rödgröna röstare för ointelligenta DDR-älskare i sin status är inte okej, och det finns många anledningar till det.

Först och främst; folk vet väl om att det är vännerna som är de huvudsakliga adressaterna för de FB-statusar man skriver? Det är kanske jag som fått en konstig uppfostran, men jag drar mig för att gå in för att förolämpa mina vänner och bekanta å det grövsta. Jag vet inte, det verkar onödigt. Vidare; om man inte kan förstå att de man valt som sina vänner kan ha olika åsikter än vad man själv har så uppvisar man en väldigt snäv verklighetsbild (att deklarera att man "gillar olika" några veckor senare klingar då mycket falskt i mina öron, men mer om det nedan). Kan man inte ens respektera att vänner har olika förutsättningar, bakgrunder och specifika behov så har man missat hela poängen med demokrati. Att beklaga sig över att Kreti och Pleti Svensson från Bonnhåla i Blekinge inte fattar vad de röstar på är väl en sak (kanske), men det här är vänner.

De som raljerat över vilket hemskt och dystopiskt samhälle vi kommer att få om fel block vinner valet saknar allt vad perspektiv heter. Att det finns problem här i landet och att man kan få det besvärligt eller råka illa ut på grund av ändrade (eller bibehållna) lagar och förordningar är givetvis sant, men att försöka illustrera detta genom att utmåla ett eftervalssverige som Tyskland 1936 eller Sovjetunionen 1978 ogilitigförklarar alla argument man kan tänkas ha och den som uttrycker sig så förtjänar en dumstämpel i pannan.

Så kom valet och resultatet blev värre än vad folk kunde tänka sig. Ett parti med rasism som huvudpunkt i sitt program kom in i riksdagen och vi har numera 20 riktigt usla människor som sitter där och ska försöka bestämma. På fejjan kunde man tydligt märka hur luften gick ur alla domedagsprofeter. Om man hävt ur sig det värsta man kan komma på (mot sina sina vänner) så tenderar kraftuttrycken att ta slut när 6 % av de röstande valde ett parti med väldigt tydliga kopplingar till nynazismen. Har man antytt att den moderata kollegan är nazist så betyder liksom de orden så himla mycket när man plötsligt ska ta till dem på riktigt. Jag har inga belägg för det här, men jag kan tänka mig att lite mer svagsinta (och xenofobiska) medborgare kan tycka att om man beskylls av sina vänsterpolare för att vara fascist för att man funderat på att rösta på Folkpariet så kan man lika gärna rösta på Sverigedemokraterna. Det gör ju ingen skillnad.

Nu uttalade sig förstås folk på fejjan om det ofattbara att ett parti med en ondsint agenda valdes in, men de statusarna var på en helt annan nivå än tidigare. Förbryllat och uppgivet skulle jag karaktärisera det. Visst, många upprörda röster hördes om att eventuella SD-röstare skulle ta bort vederbörande som vän. Varför tror man sig ha en massa rasister som fb-kompisar frågar jag mig stillsamt. Borde inte utgallringen ske på ett tidigare plan om det är så? Att pryda sin statusbild med en Rör inte min kompis-hand med ny, grammatiskt tveksam text är väl fint, men att vänligt deklarera att man själv inte är rasist är inte riktigt lika direkt och kraftfullt som att kalla vänner för öknamn, som man ju pysslade med före valet.

Nåväl, en anledning till att många av de som varit så politiskt engagerade före valet har varit förhållandevis tysta sedan dess (om politik iaf) kan vara att de vänsteranhängare som utmålade en ny alliansseger som det värsta tänkbara har nu fått det bevisat att det kunde faktiskt bli värre (och då har jag inte ens gått in på det totalt distanslösa i deras uttalanden i och med att de i Sverige har det bättre än de skulle ha det på många, många andra ställen i världen). Att ondgöra sig över rasisterna i riksdagen med lämplig upprördhet skulle kräva ett erkännande att Alliansen inte är så illa som man menat tidigare; det finns faktiskt de som är värre. Men mest handlar det nog om människans natur. Man kan motsätta sig en tänkt framtid hur mycket som helst, men när man väl hamnar där så vänjer man sig och går vidare med sitt liv. Men så måste det kanske vara, hur i helvete skulle man annars stå ut med sin omgivning?

Såsom i en spegel

2010-09-09T21:53:00.006+02:00

Den här bilden, från kristdemokraternas valkampanj, på Göran Hägglund som försöker stirra ut en apa får associationerna att liksom löpa amok. Jag tänker på kreationism. Jag tänker att apan strax kommer att tugga sönder Görans ansikte. Är apan queer? Jag tänker på att kristdemokrater nog tycker att de är bättre människor än alla andra. Eller bättre apor?

Jag tänker också på när Göran introducerade uttrycket "Verklighetens folk" i ett ökänt tal förra året, som en missriktad spark i arslet på kulturvänstern och den intellektuella eliten – ett populistiskt utspel som syftade till att säkra white trash-rösterna. Verklighetens folk är alltså den stora tröga massan som skiter i ideologierna och bara vill att det ska vara som det alltid varit. Radhuslandet. Stefan och Krister-demokraterna.

Verklighetens folk vill inte lägga skattepengar på fria teatergrupper, pling-plong-musik och poesi som inte rimmar. Verklighetens folk vill kunna spegla sig i konsten, men bara bokstavligt. Uttrycket används förstås också flitigt av den lika elaka tvillingen Sverigedemokraterna, som dessutom menar att det faktiskt var de som myntade begreppet. Och det skulle inte vara första gången kd apade efter sd. Men inte förrän RFSL lekte med "Verklighetens folk" i en kampanj, försökte de dära jönsarna varumärkesskydda begreppet. Utan framgång dock.

Så här förklarar kristdemokraterna Verklighetens folk på sin hemsida:
"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV."

Ingenstans hittar jag belägg för att vänstern är motståndare till fredagsmys. Eller familj. Eller att arbeta. Eller att ha semester. Eller, tyvärr, "Så ska det låta". (Hur fint är det inte att de lägger till: "på TV" förresten?)

En röst på alliansen är, som bekant, en röst på kristdemokraterna; det kan inte nog understrykas!

Heja apan! Bu för fredagsmys!

Geografi för flickor

2010-09-06T23:03:00.004+02:00

Det finns en värld för tjejer också. Den är rosa och man kan köpa den på Åhléns. Så jävla jävla dumt!

Konsten att läsa och skriva. Del 2.

2010-08-31T23:50:00.008+02:00

När jag funderade på skrivandet och läsandet i mitt liv, flöt ett gammalt hat upp till ytan - det uppsvällda liket av min klassföreståndare i högstadiet. En kvinna vi kallade Jabba (fast bara bakom hennes kolossala ryggtavla). Och nej, hon är förstås inte död... eller? Jag googlar genast! Nej, det ser ut som att hon är vid liv och dessutom i välförtjänt blåsväder. Efter att ha pensionerats som skolchef för Piteå kommun, började hon tjäna feta konsultpengar på att hjälpa skolor runt om i länet att skära ner och sparka lärare. Föga förvånande. Jag behöver nu bara blunda för att se den där smala, medfött missnöjda munnen – ett circumflex i en överjäst surdeg. Hennes hesa agardhiska skratt. Den lilla spetsiga tungan som spelade över korta huggtänder. Hennes löjliga små Lassgårdsfötter. Hennes filtväst i varma jortoner. Färganalys: höst.

Vi var en relativt skötsam klass, som inte var svårt i en högstadieskola där niorna körde moped i korridorerna och slängde in nyårsraketer i kemisalen under pågående lektion. Och dessutom var jag en av de skötsammare i klassen. Jag och min oftast ende vän Olov, en tungomålstalande bondson med flaskbottenbrillor, tillbringade rasterna försjunkna över ett schackbräde eller repeterade med vår inte särskilt populära jazztrio, med en strumadrabbad sångerska som älskade pasteller och virkat. Jag var dessutom elevrådsordförande och fick i uppdrag av den onde Jabba att utreda just ovan nämnda fyrverkeriincident. En efter en plockades värstingarna in i ett klassrum där jag tvingades leda förhören under det att mordhot utdelades från mörka blickar under spretiga hårdrocksluggar. En kort tid av terror följde, som egentligen inte bjöd på särskilt mycket fysiskt våld, men nog mycket skräck för att bilda en hård extra inälva av värkande ångest i magtrakten. Det gick över efter ett par veckor, men mitt hat mot Jabba hade bara just börjat växa.

Skrivit hade jag gjort sedan ettan, och som alltid gick kvantitet före kvalitet. Jag fyllde skrivbok efter skrivbok med berättelser om bevingade hästar, koloniseringen av rymden och en mystisk nyinflyttad granne som visar sig vara djävulen. Bara fantasy, sci fi och skräck. När jag egentligen borde satsat på deckare. Jag fick alltid höga betyg, men inte alltid så höga som jag förtjänade. Tycker jag själv nu i alla fall. Så en gång så vågade jag mig på en ny genre: historisk kärleksroman. Jag hade antagligen läst nånting tantsnuskigt i historisk förklädnad och kombinerade det med min förkärlek för det antika Egypten, som jag fått från ett Asterixalbum. Och eftersom jag inte hittat någon lämplig bok om den olycksaliga drottningen såg jag mig nödgad att själv författa den. Så ägnade jag kvällarna till mitt stora mästerverk: "Dofter av lotus - historien om Kleopatra." Dessutom med undertiteln: "Bok 1. Julius Caesar", för jag insåg trots allt att jag inte skulle hinna berätta hela hennes färgstarka liv på bara en vecka. Det blev 65 handskrivna sidor som började på en flodbåt på Nilen vatten, där Kleopatra passade på att tänka tillbaka på sitt liv, innan hon släckte det med en aspiskobras bett.

När jag läser det nu slås jag av två saker: 1. Det är på INTET sätt bra. Och 2. Hur gay VAR jag inte? Jag hade förvandlat den stackars drottningen till en sexgalen intrigmakerska, en manipulerande hårdsminkad vamp omgiven av snygga muskelslavar. Jag vågar inte citera mer än de olidligt pinsamma sista raderna. En dialog mellan Kleopatra, som just undkommit en stadskupp, och Julius Caesar, som befinner sig i Alexandria på besök. Trots hans arrogans har Kleopatra förstås attraherats av honom från första stund, men hittills har de bara munhuggits och kastat mystiska blickar på varandra:

"Var inte orolig. Jag ska gömma er", lugnade han henne. "Den där Hasuneb kommer inte att klara av det här, det ska jag se till!" "Ni behöver inte..." Hennes hand tog tag i mannens. "Det kan vara farligt." Han skrattade till. "Nåja. Jag tror nog att jag klarar av honom, min kära. Men nu ska vi prata om oss istället." Hon såg honom djupt i ögonen. "Vad finns det att säga min konung?" Den natten gav hon sig helt åt honom, och både Kleopatra och Caesar fick veta vad kärlek var...

Alltså, det finns inga ursäkter. Det finns varken insikt eller avsikt med det jag skrivit. Det är tillgjort och naivt och ingenstans ser jag ett löfte om den stora författare jag förvisso aldrig heller blev. Men det är inte själva poängen. Vad som väckte min vrede ånyo var Jabbans kommentar längst ner på sista sidan:

"Mycket välskrivet men varifrån har du tagit faktaunderlaget? Har du skrivit detta själv? Det finns en del uttryck och ordval som verkar nog så avancerade för en 15-åring? [sic] 4+"

Jag älskade min mamma extra mycket den kvällen när hon fly förbannad ringde Jabban, som i själva verket heter Inger Ingesson, och skällde ut henne. Men det förändrade förstås inte saken. Jag var kränkt, sårad, bortgjord och det tog lång tid innan jag ville skriva igen. Och vi fick aldrig veta hur den skamlösa drottningen lyckades snärja Antonius, efter kejsarmordet, för jag uppfyllde aldrig löftet jag gav i den absolut sista meningen i "Dofter av lotus" – nämligen:

"Fortsättning följer."

Fortsättning följer.

Tajt

2010-08-25T13:00:00.000+02:00

Ett vanligt omdöme som man hör om rockband som spelat live är "fan vad tajt!". Jag utgår ifrån att det är positivt menat, men jag förstår det verkligen inte. Sitter folk med metronomer och ser till att bandet håller takten? Lyssnar de efter att basisten och trummisen är så samspelta att de låter som ett enda instrument? Visst, somliga pysslar väl med sånt, men de allra flesta som tycker att band är "tajta" gör det inte kan jag lova. Och de flesta banden som fått det omdömet är inte så värst tajta alltid (mitt eget band inkluderat). Jag har också hört omdömet "otajt" om band som varit rätt värdelösa, men som verkligen varit snortajta. Poängen är att i de flesta fallen så är "tajtheten" fullständigt oväsentlig för hur bra en spelning är. Visst, ingen är väl särskild intresserad av att höra Dream Theater om de inte spelar tajtare än drottning Silvias ansikte, men ingen är väl särskilt intresserad av att höra Dream Theater överhuvudtaget.

Provokationskonst

2010-08-24T21:47:00.000+02:00

DN hade häromveckan en kort artikel om Lars Vilks. För 30 år sen gjorde han nåt konstverk som står i Skåne och det är så fult att någon upprörd själ försökte bränna ner det för 25 år sen. Jag är inte särskilt konstintresserad och kan närapå inget alls om modern, svensk, dålig konst, men jag känner likväl till Lars Vilks. 2007 ritade han en teckning föreställande Muhammed som rondellhund och detta föll givetvis inte alla i smaken. Bland andra blev denna dam så upprörd att hon planerade att mörda tecknare Vilks. Detta fick tämligen stor uppmärksamhet för nåt halvår sen varpå rondellhundshistorien aktualiserades igen och Lars Vilks blev i ropet.

För några månader sedan bestämde sig narcissist Vilks för att pryda löpsedlarna igen; vid en föreläsning om yttrandefrihet så visade han filmen Mohammad, Mohammad, A Young Prophet's Homoerotic Journey from Islamabad to Mecca (inte riktigt, men typ). Föga förvånande så retade detta upp en deltagare (som troligen befann sig där just för att bli uppretad) såpass mycket att han försökte hoppa på föreläsare Vilks, men han hindrades av poliserna som av någon anledning såg sig nödgade att vara där.

Dessa händelser har orsakat en massa debatt, förstås. Ett återkommande tema har varit typ att "konsten inte får tystas av extremister" och att åtalen mot de som ville bränna ner uppviglare Vilks hus är viktiga för att bevara yttrandefriheten. Det låter på ytan vettigt och självklart och något som är värt att kämpa för, och per automatik så har Vilks underförstått varit denna förkämpe. Men, det här är inte Iran eller Kina och att uttrycka sig konstnärligt är generellt inte så riskfyllt här i Sverige. Visst, måltavla Vilks blev onekligen dödshotad för sina tilltag, men det är inte samma sak att göra en film om homosexualitet i ett land där homosexualitet är så olagligt att det sägs inte existera; och att visa sagda film i en föreläsningssal i Uppsala.
Vidare; att religiösa fanatiker reagerar på en medveten provokation är i mitt tycke inte ett hot mot yttrandefriheten. Inte i Sverige. Det är klart att om någon tänder eld på hans hus så är det mordbrand, men Lars Vilks har polisskydd när han uttalar sig, hans ord och verk publiceras och visas, han får mängder av uppmärksamhet. Jag tycker att han får uttrycka sig ganska fritt. Att ett gäng fundamentalister kontrar med våld är hemskt och brottsligt, men man tillskriver dem för stort inflytande om man hävdar att de hotar yttrandefriheten i vårt land.

Vilka vidöppna dörrar försöker upplysare Vilks sparka in? Att radikala muslimer är lättretade? Att det finns tabun? Att Muhammed hade skägg? Konst kan förstås vara provocerande, men jag undrar lite stillsamt om en ren provokation faktiskt måste vara konst. Det är i alla fall ett otroligt billigt sätt att få uppmärksamhet. Det fungerar uppenbarligen och är det spaltmetrar och medietid man vill ha så är det väldigt effektivt (linslus Vilks fick till och med figurera som expert i nåt TV-program om hur islam uppfattas i vårt samhälle. Lite som att be Rally vara bisittare i ett inredningsprogram som fokuserar på shabby chic), men är verkligen lättköpt uppmärksamhet nog för att någons förehavanden ska klassas som konst? Räcker det med att föra oväsen och väcka anstöt på enklast möjliga vis för att bli konstnär? Det går att jämföra med artister som får sitt genombrott i program såsom Idol. Mängder av TV-tid är förstås uppmärksamhet, men betyder den uppmärksamheten att det är bra musik och artister? Kan inga uppretade indiepoppare självmordsbomba Simon Cowell och Andreas Carlsson? Oj, där tappade jag tråden.

Vuxenpoäng

2010-08-22T23:00:00.001+02:00

När livet för länge sedan gått in i rötmånaden och fyrtioårsfesten bara är några skälvande jordsnurr bort, då kanske det är en smula omotiverat att fortfarande fnissa vuxenpoäng om man kostar på sig lite after eight till På spåret eller öppnar det där fördömda pensionskuvertet. Antagligen är det väldigt mycket av ett fenomen som hör Stockholm till. 58% lever i ensamhushåll. Snittåldern för att flytta hemifrån ligger hos män på 23 år – märk väl: snittåldern, vilket betyder att det också gömmer sig en och annan Norman Bates i statistiken. Söders höjder kryllar av skäggiga hipsters som kanske kan sätta en surdeg, men inte utan att blogga om det. De lufsar runt med skenbart genusbefriade kärleksbarn i vintagevagnar och tycker fortfarande att det är lite pirrigt att storhandla, dricka lättöl till lunchen, gå på parmiddag eller mangla lakan. Lite som att leka vuxen. Vilket är helt okej för en 19-åring i en tredjehandsetta med kokvrå på Skånegatan, men inte lika charmigt för en rosealkad medlem i muminmuggsvänstern på nyfyllda 37. Volvo, villa, vovve är en gammal dröm/mardröm som de flesta vaknat från för länge sedan. Vissa med en behagfull gäspning. Andra kallsvettiga med dödsångesten pulserande i en tinningsåder. Den skräcken hörde ungdomen till. Väx upp! Vad ska du med vuxenpoäng till om du inte vill vara vuxen?

Inget kvitto på det, tack

2010-08-12T01:01:00.000+02:00

Kvitton är mest till besvär. Oftast vill jag inte ha ett kvitto (jag är nämligen inte en sån person som behöver bekräfta att den utannonserade 2-för-1-rabatten på leverpastej verkligen gick igenom), men ibland slänger expediten med kvittot bland växelsedlarna och så får man göra sig av med det på egen hand, eller lagra i plånboken tills denna är överfull. Den vettiga snabbköpskassörskan eller -kassören frågar om man vill ha kvittot så att man får chans att avböja, men jag tycker det borde vara tvärtom. Om kunderna fick be kassören om kvitto så skulle man slippa skiten helt och hållet. De flesta kvitton skulle dessutom inte behöva skrivas ut och regnskogarna skulle räcka lite längre.

De gånger man vill spara ett kvitto, kanske för bokföringens skull, eller om det är nåt med garanti eller så, så måste man lagra detta kvitto mörkt och svalt och ovikt i en kvittohumidor. Gör man inte det så kan man lita på att när man väl behöver den där usla pappersbiten så har den bleknat till oigenkännlighet. Värdelösa alltså. Eller bortom värdelösa faktiskt. Man dör om man tar i dem.

Vit polo

2010-08-03T12:30:00.002+02:00

Ytterst få män ser bra ut i vita polotröjor och de som ser allra värst ut i dem är de som oftast bär plagget; småfeta karlar. Nu är just småfetma sällan särskilt klädsamt, men iklämd en tajt, vit polotröja så blir det anmärkningsvärt fult. Den snäva passformen gör inget för att dölja det överkroppsliga överflödet och den vita färgen framhäver skuggorna som bilringarna, den köttiga naveln och manboobsen (med tillhörande bröstvårtor) ger upphov till, något som accentuerar fetman ytterligare. Jag vill kunna säga att man får se ut hur som helst, men uppenbarligen så drar jag en gräns någonstans.

Mediesäljare

2010-07-29T00:05:00.003+02:00

Jag såg alldeles nyss reklamfilmen ovan. Det är för en medisäljarutbildning och de som figurerar i den är ytliga, jobbiga människor som jag verkligen inte skulle vilja plugga med (vilket jag förstås slipper). Lite sympatiskt är ändå att de inte hymlar med vad för typ av människor de vill ha, då webbadressen till skolan är, enligt speakern i reklamen, akademi.bastard.se.

Kolla in den här jävla hipstern

2010-07-19T18:00:00.002+02:00

Jag hade tänkt skriva nåt om alla jäkla hipsters som spatserar runt på framför allt Södermalm, men såg att Matilde Sköld på DN redan gjort det långt mer ingående och grundligt än jag någonsin skulle ha kunnat. Därför nöjer jag mig med att länka dels till artikeln i DN, dels till bloggen som artikeln utgår ifrån, samt att citera det som sammanfattar alltihop:
Många irriterar sig på hipsters, varför då?
– För att de klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella. Det är väldigt irriterande.

Konsten att läsa och skriva. Del 1.

2010-07-19T11:00:00.001+02:00

Ett väl beprövat botemedel mot skrivkramp sägs vara att skriva om det. Lite som att svettas ut en feber eller promenera bort en domnad fot. Ont ska med ont fördrivas. Jag är inte säker på att det funkar och jag är inte heller säker på att det är just skrivkramp jag har drabbats av. Snarare är det nog lusten som saknas. För tillfället. Hoppas jag. Men tanken fick mig i alla fall att reflektera över min relation till skrivandet och hur den förändrats genom åren. Och längs minnenas boulevard träffade jag på tre människor som på helt olika sätt påverkat mig och min penna. En älskade jag, en hatade jag och en tyckte jag bara oerhört synd om. Jag börjar från början.

Jag hade förmånen att lära mig läsa och skriva redan vid fyra års ålder och blev snabbt en bokslukare av rang. Jag hängde ständigt på biblioteken och förälskade mig i de musgrå flätade kvinnorna bakom disken. Jag trivdes långt bättre där än på fotbollsplanen, där jag bara var livrädd – för att få bollen, för att råka göra självmål, för att missa en målchans, för det andra laget, för mitt eget lag och för den alldeles för engagerade publiken. Och rädslan var förresten allestädes närvarande i den där gudsförgätna byn full av hårdrockande, snusande, tjuvskoteråkande neandertalsmobbare. (Man kunde tänka sig att det gått illa för dem så här trettio år senare, men jag vet inte... en av de värsta jobbar som Montessorilärare och killen som var bäst i laget, som brukade boxa luften ur min mage helt random efter skolan, är nu en framgångsrik fotograf. Begreppet Karma verkade inte riktigt ta fäste ovanför barrskogsgränsen.) Men förutom en rullstensås och en gammal träbro vid ån, så var just biblioteket en frizon. Moderskeppet som kallade. Ett par dagar i veckan hade de kvällsöppet och då pinade jag dit efter middagen på min lilla sparkstötting och hängde tills de stängde. Lite för gulligt kanske, men det handlade lika mycket om att imponera på bibliotekarierna med alla tunga böcker jag kånkade fram till dem, som att jag ville förkovra mig. Och betänk att det förutom kärlek till böckerna, var rädslan, och i förlängningen förstås hatet, som drev mig in i litteraturens värld. Det är i alla fall den förenklade bild jag tydligen har valt så här i efterhand. Jag kan inte förneka att det känns skönt att lite kokett mysa över bilden av mig själv som missförstått geni (eller åtminstone en enögd i de blindas rike) susande fram på en spark i midvinternatten. Lika begåvad som beskäftig anar jag. Lika lillgammal som jag var som sju, lika omogen är jag trettiosju. Lika nere med Majakovskij då, lika insnöad på Marvel idag.

Jag rodnar, ska jag erkänna, när jag tänker på hur sjukt bekräftelsekåt jag var som barn. Hur mycket jag ville imponera på lärarkåren. Hur stolt jag var över min fulla tygkasse spänd över sparkens handtag. Hur mycket jag njöt över att få vara den som fick ta hand om högläsningen i klassen varje morgon – ur ömsom biblisk, ömsom indianrelaterad litteratur. Hemma gick jag systematiskt igenom mina föräldrars bokhylla och Bra Böckers Bokklubb. Mycket sex. Väldigt mycket sex. Jag vet inte om det bara är min förtjänst att Hästarnas Dal så självklart öppnar sig på ett visst parti när man ställer den på ryggsidan. Det är förstås precis där som Jondalars stolta manslem når som djupast in i Aylas våta grotta. Huh! Första gången jag ens hörde talas om homosexualitet var i en Jacke Collins-bok som inleds med ett maffigt rövknull, där den påsatta maffiabossen sen skjuter ihjäl nån eller sig själv... jag minns inte riktigt detaljerna. Jag vet att jag läste en bok som hette "Prinsessans sju hål", men kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om. Och ska det inte vara åtta förresten? Det var överhuvudtaget många ländkläden som veks undan, många gylfar som spände över bultande bulor, många knapplösa knull på flygplatshotell. Ren och skär läsglädje.

Att bara läsa räckte förstås inte. Inte ens att läsa högt. Dagbok har jag aldrig lyckats skriva, eftersom jag aldrig förstått vitsen med att bara skriva för sin egen skull. En gång flyttade jag lite på böckerna i biblioteket, gjorde en rejäl lucka efter Aksel Sandemoses "Varulven" och fantiserade om att min bok, min kritikerrosade debut, min mustiga släktkrönika, den stora norrländska romanen, äntligen blivit utlånad. En person fick mig att tro att det skulle kunna bli verklighet, en annan satte stopp för drömmen.

Men mer om det nästa gång.

Stockholmskrogen

2010-07-17T20:18:00.000+02:00

Restaurangen, Gården, Salongen, Kåken, Trädgården (inklusive Huset under bron), Bageriet, etc. Det är väldigt fantasilöst och väldigt stockholmskt. Satan vad vi gillar trender här i huvudstaden. Inte jag då, men finns det nåt jag gillar?

Fotbollsspecial - del 4: spelarnas inställning

2010-07-14T23:37:00.002+02:00

Av allt jag ogillar med sporten så är det utövarna på proffsnivå som är allra värst. Vuxna män beter sig som barn och kommer på något vis undan med det. Exempel: Två spelare ur vardera lag tampas om bollen nära långsidan. Bollen går över linjen och med ens går alla spelares högerarmar upp i luften för att signalera att det är deras lags inkast. Hallå? Det här är inte P99 utan en match på högsta nivå. Det finns avlönade domare som bedömer vem som ska ha inkastet. Hur mycket en spelare än viftar så är det domarens bedömning som gäller. Likafullt så åker allas armar upp per automatik som om de (likt den läbbiga ungen i Blecktrumman) stannat i småbarnsåldern. Ofattbart.

I teorin kan man i och för sig tycka att det vore bra om domarna fick lite hjälp av spelarna på plan, domarna har ju ändå ett närapå omöjligt uppdrag att genomföra, men det hela faller på att de flesta spelarna inte har något emot att fuska. Ta det lilla exemplet ovan; alla fyra ser vad som händer och vem som var sist på bollen, men det spelar ingen roll. Alla försöker roffa åt sig inkastet ändå. Man måste komma ihåg att trots att det är världens populäraste sport så är inte ordet "sportslighet" något man direkt förknippar med fotboll. Tyvärr behöver man inte anstränga sig för att hitta fler och grövre exempel på hur spelarna beter sig illa och gärna myglar sig till fördelar.

Man kapar några meter vid varje inkast och frispark, det dras i tröjor mest hela tiden, man maskar vid fasta situationer om man leder osv. Småsaker kan tyckas, men det visar på hur långt ifrån fair play sporten är. Vidare; de förhatliga filmningarna. Alltför ofta så överdriver spelare fallet när de blir fällda, eller så ligger de och kvider ohyggligt mycket mer än nödvändigt, som om de fått smalbenen avsparkade. 10 sekunder senare så är de uppe och springer. Det här jäkla grimaserandet och fejkade lidandet stör mig något fruktansvärt. Tro mig, de har i princip aldrig så ont när någon lagt krokben för dem. Ligger man och skriker och håller om foten och rullar runt så är man rätt allvarligt skadad och det är inte så ofta som såpass allvarliga skador inträffar på planen. Det är löjligt som de håller på.

Men värst är förstås när en springande spelare faller av sig själva och låtsas att han blivit fälld. Det är så lågt, så lågt. En spelare försöker fuska till sig en frispark eller straff och lyckas alltför ofta. Det är mot reglerna att filma och spelaren kan bli varnad för det, men det händer såpass sällan att det knappast avskräcker en inbiten filmare. Domaren ska inte behöva befatta sig med sån skit och alla filmningar gör det svårare att bedöma när det faktiskt ska blåsas för frispark eller straff. Det är helt och hållet spelarnas fel. Främst de som filmar men också de som håller sina fuskande medspelare om ryggen. Då risken att få frispark emot sig eller varning uppenbarligen inte hjälper så föreslår jag något lite radikalare. Om domaren ser att en spelare filmar så blir det frispark för motståndarlaget samt att de får tillåtelse att på ett regelvidrigt sätt glidtackla, dra ner, fälla, stämpla, armbåga, dropkicka eller clotheslina spelaren som filmade, helt utan att riskera åtgärd från domaren. Det kan tyckas brutalt och Cristiano Ronaldo skulle bli tvungen att sadla om till en rullstolssport efter 3-4 matcher, men det skulle funka. Man låter nog bli att filma om man riskerar att få en höfttackling medan man springer mot långsidan för att bli utbytt. Eller hamna i en halvnelson medan man t.ex. står i en försvarsmur.

Ett oomkullrunkeligt bevis på att proffsspelare är sinnessvaga är att många av dem, hyfsat regelbundet, tycker att det är en god idé att argumentera med, springa efter, omringa och skälla på domaren. Det är i själva verket aldrig till någon nytta att göra det. Aldrig. Det kan resultera i att lite gula kort delas ut, men sådana vill man ju inte inte ha. Exakt vad tror man sig uppnå genom att springa fram till domaren och informera om att han inte gör sitt jobb? Har man någonsin sett att ett domslut ändras på grund av att en spelare tyckt att det var fel? Nä. Varför gör de då så? Som sagt; sinnessvaghet.

I fotbolls-VM i Mexiko 1986 spelade Argentina och England kvartsfinal. I början av andra halvlek boxade Diego Maradona in bollen (se bilden). Domaren såg inte regelbrottet och tillät målet. Argentina vann matchen och till slut hela turneringen. Maradona och hela hans lag tyckte uppenbarligen att det var okej att fuska sig till en VM-pokal. De förtjänade inte den titeln och i mitt tycke så förtjänar de inte att vinna något någonsin. Fuskare ska inte premieras.

Tillbaka

2010-07-06T22:40:00.003+02:00

Jag önskar att jag kunde säga att det var för att hatet försvann, som jag försvann. Många månader har ju gått sedan jag skrev ett inlägg. Men nej. Hatet är och har varit konstant. Då och då har jag dykt på ett nytt irritationsmoment och genast börjat formulera en ingress i huvudet. Jag har hamnat i situationer då jag varit tvungen att blunda och mumla mantrat "bloggen, bloggen, bloggen" för mig själv i huvudet för att inte behöva ta till nävarna. Jag har haft en par riktigt knasroliga dejter med detaljer som förtjänar en läskrets. Några gamla minnen har poppat upp igen och velat ta plats. Men trots alla nya intryck, alla ingivelser och infall, så har jag inte haft ork att dela med mig.

Förra året var ett speciellt år på många sätt och vis. Jag var separerade, skilde mig, begravde en katt, köpte loss min lägenhet, reste en jävla massa, knullade runt, bytte jobb och bytte frisör. Sen kom 2010 som en mild baksmälla. En tristess, som riskerade att tippa över till depression, lade sig över tillvaron som en stor blöt lovikavante. Därav kanske skrivkrampen. Till en början i alla fall. Men sen hamnade jag i klorna på en grupp människor som jag alltid instinktivt avskytt - med all rätt skulle det visa sig. Jag var tvungen att anlita en mäklare. Och hela den processen, som tagit nästan fyra månader i anspråk, har jag varit helt ockuperad av renovering, städning, egna visningar, andras visningar, ständiga telefonsamtal, budgivningar, köpare som drar sig ur, drömlägenheter som går till otacksamma snorungar med rika pappor, etc, etc.

Jag blev förvarnad om att det skulle bli en pärs, men olyckskorparna kraxade för döva öron. Nu vet jag bättre. Och nu har allting ordnat sig. Jag flyttar om några veckor, till en lägenhet jag verkligen verkligen ville ha. Och jag kan börja om, och göra, om inte rätt, så åtminstone helt och hållet på mitt sätt. Plus att jag efter att allt det här nu är över har sjukt mycket material till ett inlägg om hela den här vidriga processen. Men det får bli nästa gång. Nu ville jag mest säga att jag är tillbaka. Med mer hat än någonsin.

Ensamhet

2010-07-01T23:15:00.002+02:00

Rally? Rally? RALLLLLYYYYY!!!!????!!!!!11!!

Fotbollsspecial - del 3: bevarandet av det oexakta

2010-06-21T17:08:00.001+02:00

En fotbollsmatch är 2 gånger 45 minuter. Enbart målvakterna får röra bollen med händerna. Går bollen över långsidan så får motståndarlaget till den som sist var på bollen inkast. Hamnar hela bollen bakom mållinjen och innanför målramen så blir det mål. Offsideregeln är något mer komplicerad, men ändå tämligen entydig. Man kan tycka att det är viktigt att dessa regler efterföljs då väldigt mycket står på spel. Och även i mindre viktiga matcher så är väl regler till för att följas? Var bollen över kortlinjen innan inlägget som nickades in slogs?

Som tv-tittare så får man svaret på en sådan och andra liknande frågor på ungefär tre sekunder. Bildproducenten plockar fram en repris ut precis rätt vinkel och det blir direkt uppenbart om linjedomaren bedömt situationen korrekt. Varför man får se det vet jag inte för oavsett vilket så gäller domarens beslut, hur fel det än må ha varit. Att det kan bli fel ibland är självklart när människor dömer, men med tanke på all skit som domare får utstå om de gör något fel så verkar det finnas en vilja att det blir rätt. Ändå lämnas så väldigt mycket åt domarnas subjektiva bedömning. Ta bara en sån enkel sak som speltiden. Huvuddomaren lägger till ett godtyckligt antal minuter på varje halvlek och sen när de minuterna gått så kan det gå ytterligare nån halv minut tills domaren blåser av. Varför det, vad är dealen med att inte ha en bestämd speltid som mer än bara en person känner till?

Att man inte går tillbaka till reprisbilder för att bedöma en handssituation, eller har elektroniska hjälpmedel för att med 100 % säkerhet säga att en spelare är offside pekar på ett par saker. Dels betyder det att man vill ha felaktiga domslut då och då. Det är ju oundvikligt om inte domarna får mer teknisk assistans. Varför vill man ha det så? Jag kan för mitt liv inte förstå att någon vill att ett mål ska dömas bort på felaktiga grunder. Men man gör ju inget (eller väldigt lite) för att förbättra situationen.

Den andra slutsaten jag drar är värre. Den går ut på att i och med att domarnas ord är lag och de kan bara gå på det de uppfattar, så är det okej att göra lite vad som helst i fotboll, bara inte domarna upptäcker det. Nicka in bollen med handen är helt okej, så länge domarna inte ser det. Stämpla en motståndare på foten och kom undan med det, bara du gör det diskret. Att man inte gör mer för att beivra regelbrott är ganska oförståeligt. Det största problemet är dock att alltför många spelare utnyttjar detta och inte drar sig för att fuska, men det avhandlas i nästa inlägg.

Fotbollsspecial - del 2: spelets olidliga händelselöshet

2010-06-16T10:52:00.001+02:00

Passningar i sidled på mittfältet och långa uppspel som bara går till motståndarnas målvakt. Det är det enda man med säkerhet kan säga kommer inträffa på en fotbollsmatch. Att man inte får se så många mål kan till viss del förklaras av spelarnas oförmåga, men oftast kommer de inte så långt att de ens kan avlossa ett skott. Ett inlägg nickas undan, en passning slås fel eller så passas bollen bakåt och allt (det vill säga inget) börjar om. 0-0 är ett väldigt vanligt resultat vilket innebär att på 2 gånger 45 minuter så har ingenting hänt. Det är talande att när tv-studion går igenom höjdpunkterna i en halvlek så räknas en nick som går en meter utanför som en stor grej.

Tyvärr finns det väldigt lite incitament att spela offensivt i fotboll, utan man kan joxa runt lite i nån timme och hoppas på en miss från motståndaren som öppnar upp för en målchans. Man införde för länge sedan en regel som gjorde det svårare att passa till egen målvakt, men man borde ha gått mycket längre. En regel mot att passa bakåt överhuvudtaget skulle sitta fint. Gula kort om man inte kommer till avslut på mål. En motsvarighet till hockeyns icing kanske; slår man upp en långboll som inte hittar en medspelare så börjar spelet om med en frispark för motståndarna djupt ner på egen planhalva. Eller kanske att man bara får ha en målvakt i en av de två halvlekarna. Oavsett så borde FIFA fixa till sporten på nåt sätt. Så att nåt händer. I nån match. Nån gång.

Fotbollsspecial - del 1: spelarnas oskicklighet

2010-06-15T22:46:00.000+02:00

Messi, Kaká, Rooney, Ronaldo, Villa, etc. Stjärnorna är många och deras insatser på planen belönas med otaliga miljoner varje år. De hyllas som begåvade bollkonstnärer som kan göra lite vad som helst med kulan. Märkligt är att ingen ifrågasätter att 6 av 7 skott (helt påhittad statistik, men helt uppåt väggarna vågar jag ändå lova att det inte är) som ett genomsnittligt fotbollsproffs avlossar (superstjärnorna inräknade) missar målet helt. Ofta med flera meter. Hur är det möjligt att i en sport som går ut på att sparka målen in i målet så missas det mer än träffas rätt? Hur kan någon som får hundratusentals eller till och med miljontals euro i lön fyra av ett skott från 20 meter som går 2 meter över och 3 meter utanför få ha kvar sitt jobb?

Jag försöker sätta det hela i lite perspektiv. Hur man än vrider och vänder på det så är ett fotbollsmål enormt. ENORMT. Vi snackar två och en halv meter högt och hela sju och trettio brett. Helt tröstlöst att behöva vakta kan tyckas, men oftast behövs det inte, som sagt. En fotboll är i sin tur 23 cm bred. 23 cm ska in på över 7 gånger 2,5 m. Målramen rymmer över 300 bollar samtidigt. Ganska mycket, alltså. Jämför man med t. ex. basket så är korgen placerad 3 meter upp i luften och riktad mot taket. Ringen rymmer inte ens två bollar samtidigt, än mindre 300. Ändå så prickas korgen oftare än den missas och missarna är på sin höjd någon decimeter. Om man jämför med en annan sport; hur många hole-in-one skulle man inte se i golf om hålet var 18 m² stort?

Inga jämförelser behövs egentligen utan jag sammanfattar bara; sporten går ut på att få in bollen i mål, målet är groteskt stort, sporten utövas av välbetalda proffs som spelat i princip hela livet. Trots detta sparkas bollen extremt ofta utanför målet. Det fantastiskt stora målet. Vad i helvete är grejen?

Det heter njuta av

2010-06-14T20:56:00.000+02:00

I reklam och annan marknadsföring är det inte ovanligt att man inte är helt nogräknad med grammatiken. Det är inte så mycket att orda om, men det finns ett uttryck som inte bara är felaktigt, det är äckligt. Alltför ofta så fimpas prepositionen när något som äts eller dricks är njutbart; man njuter en god glass, istället för att njuta av den. Det är något obehagligt med det uttrycket, det implicerar någon form av andaktstund med det som inmundigas. Vid närmare eftertanke så har jag kanske sett reklam som uppmanar läsare att "njuta en lugn stund". Det är fan minst lika illa. Och fel. Jag gillar't inte.

Bröd i rosten

2010-06-11T23:30:00.000+02:00

Jag har en vanlig brödrost som ska rymma två skivor på en gång. Det räcker oftast mer än väl, men har man inhandlat ett bröd av typen Lingongrova eller dylikt så uppenbarar sig brödrostens tillkortakommanden med ens. Man får fira ner brödskivan på diagonalen så att ena ena hörnet hamnar helt utanför rostens värme och man får sedan vända på skivan om man vill få en någorlunda jämn rostning. Det går förstås inte, utan mittenpartiet blir mer rostat än ändarna. Har brödet var fryst så slokar det under rostningen och kröker sig som en banan och byter man diagonalen på skivan så är det risk för att det krökta hörnet hamnar på tok för nära värmetrådarna och bränns vid. Problem.

Hamburgerbröd som köps i butik har ett par lustiga egenheter. Dels möglar det fortare än snabbmakaroner blir överkokta, dels är över- och underdelen inte helt ituskurna utan halvorna hänger ihop via en tunn brödrand som löper som en diameter genom bröden. Det förstnämnda gör att man är tvungen att förvara bröd som inte äts direkt i butiken i frysen. Den andra egenheten gör att det blir hemskt svårt att sära på brödhalvorna när de plockas fram från minusgraderna. Risken är att man bryter sönder någon av halvorna och tvingas ta ett nytt bröd för att ersätta den trasiga biten. Har man varit förutseende och särat på bröden före infrysning så har man ändå en massa besvär framför sig. Det är nämligen så att även om underdelen oftast slinker ner i brödrosten utan bekymmer, så är den bulliga överdelen nästan alltid för stor för att klämma ner (detta gäller även ofrysta bröd). Lyckas man trots allt ändå knöla ner den sesamprydda halvan för att rostas så leder bulligheten till att framförallt ovansidan bränns vid. Inte bra.

Någon borde sammankalla ett möte med Pågen och Korvbrödsbagarn på ena sidan och Electrolux och OBH Nordica på den andra så att de får lösa det här en gång för alla, så här borde det verkligen inte vara.

Djupa skedar

2010-06-10T23:36:00.000+02:00

Häromdagen så bjöds det på tårta på jobbet. Jag tog en bit på en assiett och plockade fram en tesked modell större för att äta bakverket med. Det tog inte många tuggor innan jag insåg att något inte stod helt rätt till med skeden. Den var inte trasig på nåt sätt, däremot gravt feldesignad. Skedbladet var på tok för djupt vilket fick till följd att överläppen inte slöt tätt mot det och således lämnades lite grädde efter varje tugga. Det låter som en petitess men det ledde till en högst otillfredsställande tårtupplevelse. Det påminde om en tidigare soppincident där den tillhörande skeden var för djup. Det ledde till en minst lika trist matstund som med tårtan, soppan blev inte alls lika njutbar som den skulle kunna vara. Dessutom skar skedkanterna in lite i överläppen, nära mungiporna, vilket var precis lika obekvämt som det låter.
Jag tycker att något så enkelt och uråldrigt som en sked inte borde kunna bli så fel. Men det kan det.

Fejjanetikett

2010-06-06T16:38:00.001+02:00

Det klagas mycket på hur Facebook behandlar sina användare och deras information, bilder och säkerhet. Själv förundras jag över hur höga krav folk ställer på en gratistjänst som egentligen inte kräver något av användarna. Fast egentligen borde jag väl inte förundras med tanke på hur tanklöst vissa beter sig på fejjan. Ett högaktuellt exempel; jag har idag fått en vänförfrågan från någon som troligen har Sveriges vanligaste namn. På våra gemensamma vänner kan jag uttyda att det med största sannolikhet är någon som jag träffat ute och bara pratat med som hastigast, och i kombination med det fullständigt slumpmässiga namnet så tycker jag inte det är konstigt att jag inte på en gång kopplar vem det kan vara. Här är generalfelet; som profilbild har denna person valt ett fotografi där man omöjligen kan se hur han ser ut. Dessutom har han ställt in profilen så att inga andra bilder är tillgängliga för mig. Det borde vara självklart, men om man vänförfrågar någon man inte riktigt känner så får man fan se till att man går att identifiera på nåt sätt. Sorry, det blir en fet ignore på den.

Kommissarie Späck

2010-06-02T22:32:00.001+02:00

Det här bygger enbart på förutfattade meningar men en svensk parodi som bygger på en kass svensk filmserie kan väl inte vara annat än totalt jävla värdelös? Som lök på laxen är min favorit här på bilden med i rullen. Jisses.

Någon annans låt i baktakt

2010-05-21T00:13:00.000+02:00

Även om jag aldrig riktigt fastnat för reggae så kan jag förstå grejen; rytmiskt, dansant och trevligt. Något jag kategoriskt invänder emot är coverversioner på pop- och rocklåtar som görs i reggaestil. I förra veckan var jag på ett café som spelade en bland-CD som bland annat innehöll en cover på Bob Dylans Knockin' on heavens door. Refrängen hade fyndigt nog gjorts om till "Knock-knock-knockin' on Zion's door". Behöver jag säga att det var vidrigt?

Dumburksburkar

2010-05-11T23:43:00.001+02:00

På TV har alltid datorer porträtterats som något helt annat än vad de är i verkligheten. I 80-talsdeckare så fanns i princip internet; det var en baggis för hjältarna att koppla upp sig mot polisväsendets (eller någon annans) databas och söka rätt på information. På den tiden så var det väl okej; datorer var inte så vanliga i hemmet och även om man kanske förstod att det inte riktigt funkade så så skadade det inte programmets trovärdighet alltför mycket. Spola fram sisådär 25 år; varenda jäkla kotte använder dator varje dag, man vet hur de ser ut och hur de funkar och man vet att om man söker eter något på datorn eller på nätet så får man aldrig en stor, röd och blinkande ruta med texten NOT FOUND!, hur dålig sökning man än gör.

Jag har ingen aning om varför TV-serieskapare anstränger sig för att göra datorer overkliga, men de gör det onekligen. Allt som presenteras på skärmen ska animeras; textresultat skrivs ut bokstav för bokstav, fönster flyger fram, grafiska element snurrar. Till att denna rörelse kommer en massa pipljud. Allt som händer på datorskärmen låter. Hela gränssnittet är fullkomligt olikt allt man sett i verkliga livet, det är konstiga typsnitt i neonfärger på svart bakgrund och allt blinkar. Hela tiden. Det är som att nån 10-åring på 80-talet fått fantisera om hur datorer kan tänkas se ut i framtiden. Det hela är nästan obeskrivligt befängt. Och då har jag inte ens nämnt alla idiotiska grejer som man tydligen ska tro på att datorer fixar.

Goddag yxskaft

2010-05-11T14:22:00.000+02:00

Mitt förnamn är A) inte är så vanligt, B) ganska likt minst två andra namn som är betydligt vanligare. Därför händer det ofta att folk tror att jag heter nåt annat än vad jag gör efter att jag presenterat mig. Det är helt okej och jag tar aldrig illa upp, namn är svårt nog som det är. Blir det så att jag lär känna personen mer så löser det sig snabbt på ett eller annat vis och lär jag inte känna dem så spelar det ju ingen roll alls.

Däremot så måste jag undra vad som pågår i huvudet på folk som mailar mig och envisas med att skriva fel namn i själva mailet, när de uppenbarligen skrivit rätt i mailadressen (som alltså är mittförnamn.mittefternamn@mittjobb.se). Jag borde kanske inleda svaret till Kristian med ett "Hej Christer!".

Pangasius

2010-04-26T15:00:00.001+02:00

Mitt lokala lunchbufféhak serverar minst en gång i veckan pangasius i någon form. Innan de började med det så hade jag aldrig hört talas om den fisken vilket kanske inte är så konstigt då den härstammar från Mekongfloden i Sydostasien. Fisken är vit i köttet och har en mild smak, lite som en mjäkigare torsk. Den är väldigt billig (den såldes för 30 kr/kg på snabbköpet härom veckan) och det gjorde mig skeptisk varpå jag googlade och fick reda på följande: den odlas som sagt i Mekongfloden och matas med fiskmjöl och hormoner som flygs dit från en helt annan del av världen. Sedan skeppas den runt halva jordklotet hit. Inte helt miljövänligt kan man tycka. Som lök på laxen; Mekong är en riktigt förorenad flod och fiskarna fryses in i det förorenade flodvattnet. Äckligt är bara förnamnet.

We och fasa

2010-04-15T22:53:00.001+02:00

Jag har alltid stört mig på att bokstaven W kallas V. Vad är grejen med det? Det är två olika bokstäver som visserligen används på samma sätt i framförallt egennamn, men de är ju inte samma sak. Visst att bokstaven har tre stavelser när nästan alla andra har bara en, men vad i helskotta vinner man på att spara två stavelser när man samtidigt bokstaverar fel?

Men hur funkar det?

2010-04-12T08:30:00.001+02:00

På Discovery går en serie som heter Så funkar det!. Det går ut på att man visar hur olika produkter tillverkas. Det är allt möjligt som demonstreras; cykelhjälmar, träskor, läskedryck, rulltrappor, tromboner. Fokus ligger mest på att i närbild visa hur produkten i fråga transporteras på band från en del i processen till nästa och oftast så missas en väsentlig och intressant del i tillverkningen som man faktiskt är intresserad av. Detta gör programmet ganska så värdelöst. Jag exemplifierar; i inslaget som handlade om potatischips så visades processen ganska ingående och berättaren förklarade hur en potatis i snitt resulterade i 32 chips. Man fick se hur potatisarna tranporterades per automatik in i en trumma som snurrade och ut kom tunna skivor. Dock fick man inte se vad som hände i trumman och precis hur potäterna skivades så snabbt förblev okänt. En ganska stor miss i sammanhanget.
Ett annat exempel; tillverkningen av ett hänglås visades. I vanlig ordning fick man se delarna åka på rullande band och även i detalj se ytterdelar nitades på låset. Precis hur bygeln och låset fungerar ihop visades dock inte alls, så hur hänglåset uppnår sin låsfunktion lämnades därhän. Hur tänkte de egentligen?
Ett sista exempel; beskriver man ketchuptillverkningen så borde man kanske börja med tomater, inte sant? När de besökte Heinzfabriken i Nederländerna så fick man se ketchupingenjörer i vita rockar som provsmakade, man fick se hur både glas- och plastflaskor fylldes på och massor av maskiner som automatiskt rörde om, förflyttade och sorterade. Men inte en enda tomat syntes i hela programmet utan det började med att de hällde färdig tomatpuré i stora behållare som kryddades och lagades till. Hur intressant är det?

Gör om, gör rätt.

Rulltrappan

2010-04-11T15:45:00.000+02:00

Att tillverka och installera en rulltrappa är en ganska avancerad sak. I sammanhanget så borde det vara plättlätt att få ledstången att färdas i samma hastighet som trappstegen. Är de lika långa och drivs av samma motor så borde saken vara biff. Men icke. I princip alltid så går ledstången i fel hastighet vilket resulterar i att man måste justera sitt grepp flera gånger under sin färd uppåt eller neråt. Irriterande. Än mer irriterande är att nattetid så har nästan alltid någon lustigkurre tryckt på nödstoppknappen. Då färdas i och för sig ledstång och trappa i samma hastighet, det vill säga inte alls, men hela rullaspekten har försvunnit och man tvingas knata. Det borde vara spöstraff på nödstoppsmissbruk.

Kommuners slagord

2010-04-09T22:35:00.006+02:00

Jag befann mig nyligen på en ytterst behaglig och på alla sätt underhållande bilsemester. Från Stockholm till Skåne, närmare bestämt Ven - denna underbara lilla vindpinade ö mellan Danmark och Sverige där man bor mitt i rapsen och köper nybakade frukostfrallor från en gumma i en lucka i en kvarn. Och ja, hon har just bakat brödet från mjölet hon malt i kvarnen från vete hon just plockat på ängen bredvid, i fullmånens sken klädd i lin... typ. På vägen ner var det trista gamla E4:an som gällde, men uppfärden blev istället en frivillig omväg tvärs över Skåne och längs Östersjökusten. Där går motorvägen fortfarande rakt genom samhällen, de flesta mer eller mindre avsomnade som vore det Norrlands inland vi plötsligt hamnat i. Skyltarna där det stod "Välkommen till Nåntingnåntinghult" var tryckta på båda sidor, om man säger så.

Överallt stirrade tomma fönsterögon förebrående på oss från sedan årtioenden nedlagda mackar och vägkrogar. Antikbodarna vi haft så stora förhoppningar om var fyllda av hålögda hillbillies som plirade och skramlade psykiskt i koftfickorna. Utanför MacDonalds i Västervik stod en svan och väste åt alla som försökte ta sig in eller ut. Och det var tydligen inte första gången. På en gudsförgäten campingplats utanför Karlskrona, dit vi förirrade oss, blev vi serverade arsenikspetsat kaffe av en Leatherface med spretiga tänder och ellosjeansen nedhasade långt nedanför bajamajan. Vart vi än såg knoppade ett synopsis till ännu en illa skriven film av Ulf Malmros. Vi har Stockholm och några storstäder. Vi har landsbygden där storstadsborna har torp. Och sen har vi det andra Sverige. Det Sverige så många av oss lämnat. Om man bor där, så bor man inte bara där. Man har "stannat kvar". Eller ännu värre "blivit kvar".

Där ute, där finns KOMMUNERNA. Pernilla Wahlgren-land. Och alla har de en slogan.

Göteborgshumor förekommer från norr till söder: "Borås – of course", "I love Hjo" och "Bli du me Ume du me". Vissa av dem inser sin marginella plats i sammanhanget och presenterar nyktra slagord som: "Åmål – alltid nåt", "Falköping – Sveriges kotätaste kommun", eller meningslösa "Krokom – en bra del av Jämtland". Vissa anspelar särskilt på sin litenhet "Malå – med allting så nära", "Klippan – nära till det mesta" eller "Vingåker - en promille kan inte ha fel". Men andra samhällen kaxar trots dödsryckningar ur sig 90-talsdumheter som: "Östhammar – rätt in i framtiden". Både Högsby och Berg är "Möjligheternas kommun". "Älskade Härnösand" ersatte klokt nog det tidigare "Härnösand – Först in i framtiden", efter att industrier lagts ned och människor gett upp. "Fördel Boden" är en annan högst märklig payoff. Och självmotsägelse. För de försvinnande få som faktiskt varit i Älvsbyn är "Norrbottens Pärla" smått blasfemiskt.

Fränsta är numera ingen egen kommun utan tillhör metropolen Ånge, men stoltserar fortfarande med "Initiativförmåga och framtidstro". På deras hemsida flinar ett pälsomslutet gubbansikte mot besökaren, med en stelfrusen snorsträng glimmande i mustaschen. I Tingsryd verkar det inte speciellt trevligt, för deras slogan är "Tingsryd - utan skryt, framgång, närhet och gemyt."

Men den jag stör mig på allra allra mest, och inte bara för att jag varit där, är trots allt: "Skövde – i händelsernas centrum".

Scenskräck

2010-03-31T21:08:00.007+02:00

Det är ju ingen hemlighet vad jag tycker om Lena Endre. Och få missade väl hennes antingen genomkorkade eller genuint ondskefulla replik på Ekoredaktionens rapport om att 45,5 av Teaterförbundets kvinnliga medlemmar blivit sexuellt trakasserade, av en kollega eller en arbetsledare och Ingegärd Waaranperäs debattartikel Herrarna i hagen. Den stora skådespelerskan hakar inledningsvis upp sig på att Waaranperä ifrågasätter varför Endre, i rollen som Lady Macbeth, måste vara naken på scenen bland påklädda män. Och det kan man ju undra. Jag ställde mig en liknande fråga när Björn Kjellmans oansade obehag dinglade på armlängds avstånd på premiären av en pinsam Molière-tolkning. Teater är nästan alltid pinsamt. Och omotiverad nakenhet på scenen är direkt plågsamt. Endre visade ju för övrigt tuttarna redan i genombrottet Varuhuset.

Och det är inte riktigt det det handlar om, din dumma gås. Lena menar nämligen att hon under över trettio år i branschen, med ett enda undantag, aldrig hört talas om att någon skulle ha blivit sextrakasserad. Snick snack! Hon borde skämmas, där hon sitter i sin alkov och tittar ut över hösten, i en stickad tunika med lite för långa ärmar. Men hennes lätt debila inlägg är inte det värsta i sammanhanget. Lena Endre kan ju egentligen bara spela Lena Endre numera. Hon cashar in på att snörpa med munnen och spärra upp ögonen. Precis som Helena Bergström, som gjort det gråtande snoret till en konstart, och Maria Bonnevie, som uttrycker samtliga känslor med sina enorma näsborrar.

Det värsta är ändock pompöse jubelidioten Thommy Berggrens kommentar. I en intervju i City, avfärdar han undersökningenoch säger "Teatern får inte bli könlös". Han fortsätter "När jag var ung blev jag själv trakasserad, dels av en kvinna som gillade min mage och dels av en annan som brukade nypa mig i stjärten. Det tyckte jag var trevligt. För mig var det faktiskt mest lustfyllt." Gubben tänker inte ens på att han beskriver ordet "trakasserad" som något "lustfyllt". Som om det var själva handlingen som räknades, inte uppsåtet eller upplevelsen. Det ska ju inte vara "förbjudet att flirta och röra vid varandra" tycker Thommy, som varit i branschen i snart femtio år. Gubbjävel! Det kanske är det där samspelet mellan regissör och skådespelerska som könsförrädaren Marianne Ahrne pratade om? Nåt så jävla dumt i huvudet som Berggrens svar har jag inte läst på år och dar. En sådan spånig syn på vad trakasserier är. Det är scendivorna som uttalar sig i frågan, och de har ingen aning om nåt.

"Vi befinner oss alltid i ett tumult av känslor", menar klyschan Endre. "Anmäl de som ska anmälas", alltså ingen alls eftersom Endre inte ens tror på statistiken, "och låt oss andra, män och kvinnor, få leva fria i vårt skapande." Hon avslutar med slagorden: "Leve sexualiteten! Leve humanismen! Leve kvinnokampen!"

Ridå!

Den obotlige skeptikern

2010-03-30T12:00:00.004+02:00

I TV-serien Arkiv X så löste FBI-agenten Fox Mulder sina fall med minst sagt oortodoxa metoder. Ett mordoffer hittas styckat och på placeringen av kroppsdelarna kan Mulder utröna att det rör sig om en vålnad från 1200-talet som återkommer vart 175:e år och som bara finns omnämnd i en belgisk väggmålning. Hur galna idéer han än har så har han ändå alltid rätt. Hans kollega Dana Scully tvivlade alltid på honom, hon var rationell och letade alltid efter en rimligare förklaring. I början av serien så var det ganska trovärdigt att hon var så skeptisk; Mulders teorier var ju alltid helt uppåt väggarna. Men när dessa teorier visar sig stämma varje gång, år ut och år in, så borde kanske Scully börja lite lite mer på Mulders intuition, men hon sätter sig jämt på tvären och ifrågasätter alla han infall. Varför? Han har ju alltid rätt! Hur lyckad än serien var i övrigt så störde jag mig på att Scully alltid var så vrång, rimligtvis borde hon börja ha lite förtroende när Mulder haft rätt sisådär en hundra gånger på raken.

Läkaren House löser i serien med samma namn sina medicinska mysterier med intuition och vilda spekulationer. Han börjar i en ända, testar en massa saker (han tar så mycket vävnadsprover att patienterna måste vara helt perforerade innan de blir friska) och kommer alltid fram till en osannolik, men korrekt slutsats. Hans underhuggare är ofta frågande, men värst är Dr Foreman som alltid utgår ifrån att House har fel. Varför? House är mycket smartare och bättre än honom (och alla andra läkare i hela världen) när det kommer till att ställa diagnos och alla vet om det. Hur kan Foreman behålla sitt jobb när han vägrar att ta de prover som House begär, trots att det alltid visar sig att dessa prover räddar livet på patienterna?

En serie jag inte kollar på tillräckligt mycket för att kunna rollfigurernas namn är Medium. Det lilla jag sett verkar peka på ett genomgående tema gällande den synska Patricia Arquette och hennes man; hon vaknar av någon läskig dröm och är lite upprörd, men han lugnar henne och menar på att hennes drömmar inte alltid behöver betyda nåt. Öööh, va? Hennes drömmar betyder ALLTID nåt. Det är ju det hela serien går ut på. Vad har han för belägg för att säga så? Eller är han bara dum i huvudet? Av någon anledning så verkar inte hon störa sig på att han ofta inte tar hennes syner på allvar, men det hindrar inte att jag gör det.

Extreme Gråtfest: Home Edition

2010-03-27T19:28:00.000+01:00

Konceptet borde vara oklanderligt; ett TV-program tar sig an en familj som behöver hjälp och fixar ett nytt hus till dem. Familjen har det alltsomoftast svårare än de flesta; det kan vara en ensamstående förälder med 4 barn som nyligen mist sin make/maka i någon sjukdom; en hårt arbetande familj som råkat ut för någon naturkatastrof och har tre barn med olika handikapp som försvårar tillvaron för alla, osv. Deras gamla hus rivs, ett nytt och fräscht byggs istället, de får helt nya prylar och allt anpassas till de olika familjemedlemmarnas behov; ramper och hissar byggs för de rörelsehindrade och det superhjältetokiga barnet får ett Spindelmannenrum. Allt gott, alla glada, alla vinner. Men ändå är programmet så vidrigt att man får kväljningar så fort vinjetten sparkar igång. Jag talar förstås om Extreme Makeover: Home Edition.

Att familjen behöver och kanske förtjänar hjälp kan man inte säga så mycket om, men programmet utmålar de som hjälper till som helgon som bara ställer upp för att de är snälla. Allt är lika falskt som den dåligt photoshoppade bilden ovan. Visst, man behöver inte ange vad allt kostar och vad alla får betalt, men man ska fan inte låta påskina att det är ren välgörenhet man pysslar med. Självklart får alla som jobbar med programmet betalt. Självklart. Om något doneras till programmet så uppvägs det av reklamtiden i rutan som donatorn får. Inga konstigheter egentligen, men programmet gör allt för att man ska tro annat. Fult, mycket fult.

På tal om ful så finns det mycket att säga om programledaren Ty Pennington. Han har två lägen på rösten; 95% av tiden så skriker han för full hals som en påtänd idiot, övriga 5% så lägger han på en hes, känslosam stämma om den stackars familjen som han så ärofullt ska hjälpa på fötter. Jag vet inte vilket läge som är värst. Han springer omkring som ovan nämnda påtända idiot och låtsas ha koll på läget och stressar på alla. Sjukt irriterande. Det varvas med innerliga beskrivningar av familjens handikappade barn och hur modiga och starka alla är och hur mycket han kan hjälpa dem. Man mår illa. Ty är hemsk på fler sätt än jag kan beskriva så jag slutar försöka. Hu.

Det som nog stör mig allra mest EM:HE är att alla inblandade ska understryka hur fint och viktigt allt är genom att bli så jävla känslosamma hela tiden. Nån beskriver familjens situation för kameran och börjar förstås gråta. Någon annan pratar om hur fallfärdigt det gamla huset var och storbölar. En tredje i teamet beskriver hur bra det nya huset är och vips kommer tårarna. Herregud, de kan inte slå i en spik utan att ta en gråtpaus. Den falska blödigheten är upprörande, minst sagt. Eller är det jag som är cynisk, kanske?

Lika som bär

2010-03-19T07:00:00.000+01:00

Efva Attling och Jihad Jane

Duschdreadlock

2010-03-18T21:44:00.003+01:00

Jag äcklas inte särskilt lätt, men något som alltid lyckas trigga kräkreflexen är hår som måste rensas ur duschavloppet. Då jag både är relativt långhårig och en regelbunden duschare så är det en företeelse som jag tvingas ta itu med betydligt oftare än jag skulle vilja. Den där slemmiga, gråa klump av hår, tvål och hudavlagringar som liksom ett isberg alltid är mycket större än man tror vid första anblicken är så fullständigt vidrig att jag måste sluta skriva nu och tänka på något helt annat.

The Return of Shabby Chic

2010-03-13T07:00:00.001+01:00

Lena har "fyra tokhärliga barn i åldrarna 8-17". Lena har torpardrömmar. Lena säljer kuddar och madonnor. Lena älskar att måla. Lena "blir knäsvag när hon hittar nån gammal rostig plåtburk". Vi riktar åter strålkastarljuset mot shabby chic – vid sidan av Maria Montazami och Louise Hallin det största hindret för kvinnans frigörelse i vår tid. Lena har en av de mest populära shabby chic-bloggarna i Sverige och tar, liksom nätkumpanen Majsan, igen det hon saknar i språklig färdighet med ett överskott av rotting, spets och små prydnadsbord – allt målat i vitt. Antikvitt kan man förmoda. Bloggen har också det illaklingande namnet Ett vitare hem. Hennes hem var nämligen tidigare svart och sterilt, vilket hon förstås skyller på IKEA; alla shabby chic-gummors Nemesis. Jag har förlorat mig i timmar läsandes Lenas styltiga inlägg och sedan med blanka vansinniga ögon klickat mig vidare och allt djupare ner i en vitmenat helvete. Först när jag fick syn på tokiga Margaretas idiotiska stenkatter lyckades jag bryta förtrollningen.

Lästips:
BetongSnäckor och änglar
Madickens Värld
Ängeln i vitt
Älskar sött
Jennys Vita Villervalla

En tolva Explorer och ett yxmord

2010-03-12T08:30:00.003+01:00

I början av Stärnornas Krig (George Lucas, 1977) säger Ben Kenobi såhär om Mos Eisley: "You will never find a more wretched hive of scum and villainy." Fritt översatt blir det "det anskrämligaste tillhåll för skurkar och avskum du kan finna". Kenobi tar med Luke Skywalker till en bar och där står en väldigt brokig skara fula och otrevliga typer, den ena farligare än den andra. Nästan ingen på stället ser mänsklig ut utan de flesta är vanskapta, ser ut som varulvar eller har tentakler. Helt oprovcerat börjar två typer med kriminellt utseende mucka gräl med vår huvudperson och när den ena drar fram en pistol så får han armen avhuggen av ett svärd. Musiken tystnar i ungefär fem sekunder men sedan fortsätter allt som vanligt. Uppenbarligen är det inte första gången något sådant händer på stället. Troligen inte ens första gången för kvällen. I ett bås förhandlas sedan en smuggelaffär och lite senare så skjuts en prisjägare ihjäl. Denna gång tystnar inte ens musiken och folk vänder sig knappt om.

Ovanstående är som sagt en scen ur en scince fiction-film men jag ser det också som en exakt beskrivning av vilken torsdagskväll som helst på Gröne Jägaren på Götgatan i Stockholm.

Barhäng

2010-03-11T13:45:00.002+01:00

På pubar och i hotellbarer finns det vid bardisken så gott som alltid stolar. Man glider in och sätter sig, beställer en pint Boddington och tar det lugnt ett tag. På rock- och danshak finns det i princip aldrig barstolar. Där är tanken att man ska glida in (efter oskäligt lång tid i kön, förstås), köpa sig en stöl och sen bege sig till dansgolvet/kolla bandet/spetsa ölen med sprit inne på toan. Ölåtgången på dessa ställen är så stor att det ständigt är högt tryck i baren och de överarbetade bartendrarna har det hett om öronen i princip hela kvällen. Trots detta ständiga tryck och avsaknaden av stolar så tycker en del att det är en bra idé att stå kvar i baren och ta upp värdefull plats. De står kvar och snackar med sina sällskap och beter sig som om de äger baren. Kvar blir små utrymmen att försöka tränga sig fram till för att få beställa och till råga på allt så verkar de som bosatt sig vid disken bli irriterade på de som vill köpa något. Jävla idioter, de borde portas.

Pannkaksfrukost på String

2010-03-08T16:39:00.002+01:00

Om man inte har lust att nojsa bort hela morgonen med ett ragg, och helst vill slippa ett utdraget farväl över flingorna, är en härlig morgonpromenad till ett söderfik ett smidigt och trevligt sätt att sätta om inte punkt, så i alla fall någon form av interpunktion i alla fall, för umgänget. I det här fallet ett semikolon, intressant nog, men det är en annan historia. Hursomhelst. Eftersom jag var den äldre i sällskapet och tillika förvärvsarbetande, bostadsrättsinnehavande och den ende med svenskt medborgarskap, såg jag det som min plikt att stå för frukosten (under vilken jag fick veta att gunstig junker ifråga kommer från en förmögen redarfamilj och är tätare än numera Hallandsåsen, men jag får skylla mig själv som gjort så usel research), varför jag valde budgetalternativet String. Denna trotjänare bland söderfik må kännas som en berlinsk fritidsgård , men jag ville minnas att de hade goda pannkakor. Fullt var det naturligtvis, med groteskt lång kö till stökig, bökig frukostbuffé för 65 spänn skallen. Det blev förstås pannkaka av alltihop långt innan pannkakorna. Ett problem som så lätt uppstår på populära ställen av det här slaget, är att man inte vet om man ska satsa på att paxa ett bord så fort ett sällskap går, eller snällt ställa sig i kön och hoppas på att en plats blir ledig när man fyllt sin tallrik. Nya människor strömmade in hela tiden och kastade sig över första bästa bord. Men om man istället stod och försökte hålla utkik efter lediga platser, växte sig istället kön katastrofalt lång. Det fanns ingen policy! Och alla verkade dessutom okej med det. I brist på eget ordningssinne behöver jag ett rättvisemärkt system, så att jag inte, som i lördags, står fåraktigt brödlös, bordlös och ständigt sist i kön och med en relativt obekant människa vid min sida, som jag tvingas konversera längre än min engelskaglosor räckte. Till sist uppenbarade sig ett ledigt bord uppe vid fönstret, och jag forcerade ett par anorektiska tjejer, som lyckligtvis snubblade på sina stickade koftor, för att nå fram. Sen tillbaka sist i kön, med nya krystade samtalsämnen, för att äntligen komma fram till de svettiga påläggen, till de torra frallorna, till de grönskimrande äggen och till pannkakorna – dessa sorgliga, micrade, gummiartade grytlappar. Det var på intet viss en värdig upplevelse och på intet viss en prisvärd. Jag fick blåbärsfläckar överallt. Jag eftersvettades nervöst i timmar efteråt. Jag var fortfarande hungrig. Och jag skämdes så mycket att jag var tvungen att boka in en ny dejt med redarsonen. Men då hotellfrukost. Med paxat bord. Och ur hans ficka.

Hålslag

2010-03-06T10:08:00.001+01:00

Den internationella standarden för hålplacering på papper kallas ISO 838. Två hål med diametern 6±0,5 mm placeras 80±0,5 mm isär. Hålen placeras 12±1 mm in från papperets kant. Föga förvånande så används inte denna standard i USA, utan där är tre symmetriskt placerad hål det vanliga. För dessa hål finns ingen standard för varken diameter eller placering från kanten. Snacka om Vilda Västern. På papperet (oj, så vitsig man kan vara) mer förvånande kan vara att vi här i Sverige heller inte följer ISO-standarden, utan här är som bekant hålslagen utrustade för att slå inte mindre än fyra hål. Denna de facto-standard kallas lustigt nog triohålning och har använts här sedan förrförra seklet.

Något som garanterat behöver ses över är konstruktionen på dessa helvetes jävla kontorstillbehör. De som är försedda med ett lite längre handtag (som den på bilden bredvid) är okej, förutom att det brukar max finnas ett sådant hålslag på ett helt kontor. Det är förstås populärt och inte alltid tillgängligt, utan man får ta till något av de 500 standardhålslagen (se bilden ovan) som dräller i varje vrå. Den rackaren har bedrövligt många fel. Den är först och främst helt verkningslös om man man vill på en gång slå hål på fler än tre papper. Dessutom är den helt oergonomisk så man kan inte utöva någon nämnvärd kraft för att försöka håla t. ex. 5 papper på en gång (vilket inte hade gått ändå). Vidare; de utslagna hålen ska samlas upp underst i tingesten, men oftast så lyckas åtskilliga av de små, runda lapparna fly sitt tänkta fängelse och fastna i springan där papperets kant ska vila. Detta får till följd att papperet hamnar snett i apparaten och hålen blir helt oparallella med kanten. Slutligen så får man ingen som helst varning innan håluppsamlaren är så full att den helt spontant lossnar och orsakar konfettiregn på kontoret. Hurra.

Von Tratt

2010-03-01T20:10:00.006+01:00

Vi har numera kvinnlig tronföljd – till kungens förtret inte att förglömma. Vi har inte bara kvinnliga präster, utan även biskopar med bröst och framstjärt – och i Stockholm till och med en flata. Nu är jag ju inget fan av varken kyrka eller kungahus, men vem orkar tjafsa om det i längden? Däremot finns det ju ytterligare en gammal institution, en som man kanske inte så ofta tänker på. Riddarhuset. Adeln. Det andra ståndet, som är allt annat än impotent dessvärre. Det högst beslutande organet i Riddarhuset, som består av ca 600 adelssläkter, är det s k adelsmötet som hålls vart tredje år med en representant från varje ätt. För några år sedan lämnade en någorlunda upplyst aristokrat och finansman vid namn Gustaf Douglas in en motion om att tillåta kvinnor att väljas in i det styrande riddarhusutskottet, med 16 ledamöter. Inte helt överraskande röstades motionen ned, med förkrossande majoritet. Eftersom jag ytterst sporadiskt läser Riddarhusets tidskrift Arte et Marte (där Magdalena Ribbing är en flitig skribent) har jag inte förrän nu uppmärksammat detta faktum. Henric Ankarcrona, ordförande i riddarhusdirektionen, försvarade beslutet med de gåtfulla orden: "När de små stegens tyranni får råda vet man inte var man hamnar. Det kan bli helt fel" och "I dagens Sverige finns bara en syn på saken. Det är ett minfält och då får man acceptera att få på nöten".

Men tydligast bevis på inavlad enfald visade han nog med sin slutkläm: "Jag vill betona att detta inte är en fråga om kvinnosyn, utan hur man ska bevara gamla regler". Gamla regler? Som de gamla reglerna som nekade kvinnorna prästkappan? Tronföljden? Eller varför inte rösträtten? Arvsrätten? Drömmer Ankarcrona och hans blåblodiga bröder om att storma in på södermalm och våldta läkarsekreterare till höger och vänster? Tömma kassorna på Bondens marknad? Kanske bränna en Gudrun Sjödén-klädd sjukpensionär på bål?

De är antagligen lika mossiga, lika skelögt konservativa och håller antagligen lika förtvivlat kvar vid de gamla traditionerna som sina nasala män. Men stackars grevinnor. Stackars alla Anna von Ankor. I Sverige finns ju inte samma tradition som hos överklassen på andra sidan Atlanten (även om de i sammanhanget tevklöst är noveau riche). För att skapa en illusion av sammanhang tvingas de istället harva på med sina hobbyjobb som flygvärdinnor på SAS och längta tillbaka till Carlzons tid, när de kunde vältra sig i lyx och slumsex i Rio, innan pyramiderna rasade på riktigt.

Det finns ingenting så provocerande anakronistiskt, så skrattretande föråldrat som Riddarhuset. Gör så här: Släpp in kvinnorna och lägg sen ner skiten!

Tick tick tick

2010-02-22T14:25:00.001+01:00

...tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick.
Irriterande, inte sant? Sms:ar man oavbrutet (eller skrev hon kanske en c-uppsats?) mellan Stockholms central och Enköping så får man fan stänga knappljudet på mobilen.

Utför i kommentatorshytten

2010-02-18T22:51:00.001+01:00

Jag är ingen riktig sportfantast men jag kan kolla när det är på TV. Jag har sett lite utförsåkning i vinter och har slagits av att en av SVTs expertkommentatorer verkligen är helt sämst. Han är expert på att uttala sig om hur det ser ut i åkningen och när det kommer till mellantiderna så visar det sig att han har riktigt, riktigt fel. Varje gång. "Här går det fort, hon har en bra linje" - vid nästa mellantid är åkaren 8 tiondelar efter. "Han tvekar lite, det här ser inte bra ut" - 2 sekunders ledning i mål. Varje jävla gång. Att han inte får sparken.
Alldeles nyss gick slalomdelen av damernas kombination. Som näst sista åkare startade en tyska som kommentatorerna trodde på. Efter några portar så klagar idioten: "nä, hon åker inte alls bra, vad har hänt?". Vid första mellantiden så har hon utökat ledningen med ett par tiondelar. Förstås. Men har ger sig inte, han klagar vidare på tyskans åkning. "Hon har inte alls samma flyt som man är van att se. Hon åker inte alls bra". Vid nästa mellantid har hon utökat ytterligare några tiondelar. Men puckot fortsätter att dissa. "Nä, det här är inte bra." Hans kollega hoppade in och undrade om inte (den utökande) ledningen ändå pekade på att hon gjorde nåt rätt, men det ville inte svinet inte gå med på. Han fortsatte i samma stil ända in i mål där tyskan tog en betryggande ledning, men han menade på att ledningen borde varit större. Amerikanskan som gick ut sist skulle krossa henne. Sagda amerikanska startar och "experten" ser direkt att hon åker bra, det här går fort. Vid första mellantiden har hon tappat det mesta av sin ledning. Han tycker fortfarande att allt ser bra ut, hon kommer att vinna. Vid andra mellantiden ligger hon t o m efter. Han hinner hylla henne i några portar till innan hon åker ur. Synd för henne men rätt åt den hjärndöda idioten.

Ja, må jag leva?

2010-02-10T18:00:00.003+01:00

Jag tycker inte det är särskilt besvärligt att bli äldre. 34 känns som en helt okej ålder och det kommer säkert 35 och 36 också att göra. Att åldern bara är en siffra tycker jag väl inte riktigt, men jag fäster ingen vidare vikt vid det antal år jag funnits till. För mig är det varken bra eller dåligt, det är bara ett faktum. Dock kan jag inte påstå att jag gillar att fylla år.
Det finns flera anledningar till att jag inte sett fram emot min födelsedag på en herrans massa år, men huvudanledningen är väl just det att jag inte tycker det är så viktigt. Om det bara gick att ignorera så vore det helt lugnt, men det är inte helt enkelt med gratulationer hit och lyckönskningar dit. Nu är jag inte riktigt så vresig och bitter (eller tja, inte officiellt i alla fall) att jag inte uppskattar att bli ihågkommen och påtänkt och så, men jag kan inte riktigt ge någon vidare respons när folk grattar. Vad är det jag ska känna egentligen? "Hurra, vad bra jag är som föddes på exakt detta datum i mitten på 70-talet"? Eller är det som att jag uppnått något stort och ska vältra mig i det fantastiska? Jag kan inte känna det i så fall. Att hyllas för något jag knappast kan ta åt mig äran för gör mig snarare obekväm.
Som den berömda löken på laxen så förväntas jag vara glad bara för att jag fyller år. Varför skulle något så slumpmässigt som att kalendern just idag till stor del överensstämmer med datumet på legitimationen helt plötsligt förvandla mig till en muntergök? Tyvärr är det ännu mindre okej än vanligt att vara surmulen när man fyller år och folk bara vill vara vänliga och gratulera, så det blir till att hålla god min. Som tur är är det bara bemärkelsedag en gång om året. Hipp hipp hurra.

Underbett

2010-02-04T23:31:00.002+01:00

Jag föredrar en vällagad restauranghamburgare framför en snabbmatskedjedito sju dagar i veckan (och kanske 2 gånger på lördagar) men ofta byggs lyxburgare alldeles för mycket på höjden. De blir dels svåra att hålla i, dels svåra att bita i. Det värsta är att om man ändå ger sig på att äta denna skyskrapa med händerna så får man alltid mer av underdelen än överdelen i varje tugga. Äter man sig igenom större delen av hamburgaren utan att korrigera för denna snedfördelning av ätandet så slutar det med att man har 2/3 kvar av överbrödet, men endast en så liten bit av underbrödet kvar att den knappt rymmer ena tummen. Jag gillar det inte.

Vem är denna man?

2010-02-03T01:07:00.001+01:00

Jag gillar inte när folk använder "man" när de i själva verket menar "jag". Ett exempel: en idrottare intervjuas om sin prestation och säger "man gick ut och gjorde sitt bästa och det räckte ju hela vägen så man får vara nöjd med det". Varför uttrycker sig vissa så? Är det så att de inte riktigt vågar stå för det de säger? Eller är de så självupptagna att de tror att deras åsikter är allmängiltiga bara för att de själva har dem? Jag kanske ska börja säga "vi" när jag egentligen menar "hon" och se vad man säger om det.

Fobier - ett urval. #5. Panflöjt

2010-02-01T22:00:00.002+01:00

I omklädningsrummet idag flödade kolossalt vidrig musik ur de dessvärre dolda högtalarna. Det hade räckt för att få tinningsvenen att bulta om det bara hade varit Enya. Men nu var det dessutom en tolkning av Enya, på panflöjt. Och inte för att jag hade föredragit äkta vara, men det var inte ens riktig panflöjt, utan syntetisk dito. Musik som jag antar man tänkt skulle passa alla. Musik för massorna. Musik för avkoppling, harmoni och skit. Förmodligen från någon samlingsskiva med delfiner på omslaget. Eller en blundande kvinna som ler hemlig på en strand. Eller druider. Det vassa panflöjtsljudet skär genom hjärnan som en machete genom rumsvarmt smör. Ända sedan Mio, min Mio har det varit Djävulens instrument. Det är dödsångest på ett helt annat sätt än epilepsiframkallande oljefat eller den fruktade xylofonen, som lika gärna kunde hamras taktfast och jazzigt på min uppfläkta ryggrad.

Någon såg mig bajsa idag

2010-01-27T00:01:00.002+01:00

Jag skäms inte särskilt ofta. I alla fall inte så ofta som jag borde. Och därför var det nästan befriande det som hände idag, som jag fortfarande minns med glödgade kinder. Jag glömde låsa toalettdörren när jag satt och gjorde nummer två på jobbet. Och naturligtvis flög dörren upp precis när jag inledde torkandet. Varför varför VARFÖR kunde jag inte bajsa hemma istället? Jag låser förstås inte dörren hemma, ensam som jag är, och ovanan måste ha följt med mig till jobbet. Varje gång jag fejkler till den där duden i korridoren så vet jag exakt vilken bild av mig som för evigt fastfrätt på hans hornhinna. Snart vet alla på jobbet om att jag har en matsmältningsapparat. Att jag har en snopp. Och att jag viker, inte knycklar ihop, pappret. Jaja, det väl är en bagatell. Jag kan bara vara glad att jag inte gjorde nummer tre (med ett gammalt nummer av Finn och Fiffi, som hände en kompis kompis till mig). Eller, gud förbjude, nummer sju, som jag bara hört talas om innan jag råkade se det live i det flyktigt uppflammande skenet från en joint på en obskyr klubb i Berlin på Nyårsdagen. Jag ska hädanefter alltid alltid alltid bajsa hemma. Om det så dödar mig. Och imorrn kommer jag att vara tvungen att le extra mycket åt den namnlöse i kontorslandskapet, och liksom rycka på axlarna, fast med ögonen, och tänka att jag i alla fall inte satt och rökte braj med en arm i min tarm på ett statligt verk.

Mona, Louis och Svensson

2010-01-22T23:15:00.009+01:00

Vem kunde tro att en rosa väska skulle skapa sån uppståndelse? Tja, hade man tänkt efter så hade hade man kunnat förutse att någon skulle rota fram en anledning till att bli upprörd, folk älskar ju att uppröras (eller "rasa" som det tydligen heter). Okej, vad är de då som vissa rasar över? Om jag fattat saken rätt så är det osolidariskt att Fru Sahlin har och visar upp en väska som kostar hela 6 långsjalar. Hur kan någon med en så dyr väska säga sig representera den lilla människan i samhället? Fattar hon inte att det sticker i ögonen på den stackars ensamstående och sjukskrivna sexbarnsförortsmorsan som bara kan drömma om att ha råd med en thaikopia av den mindre modellen av den väskan?

Jag vet inte var jag ska börja... Folk fattar väl att Mona Sahlin tjänar ganska (eller mer än ganska) bra, eller gör de inte det? Folk fattar väl också att människor med hög inkomst (precis som alla andra) köper saker för pengarna de får över? Eller är det fel? Är tanken att Mona Sahlin ska sitta i en etta i Bredäng, leva på Euroshoppermajs och kattmat och lägga tusenlapparna i madrassen? Hycklar hon om står till vänster på den politiska skalan och samtidigt tjänar mer än många? Blir människor avundsjuka på hennes dyra väska så betyder det ju att de hade köpt en sån (eller något liknande) om de hade haft råd. Det är ju så det funkar. Är det inte betryggande att Mona Sahlin beter sig som vem som helst?

Tydligen så fick Sahlin väskan av en vän vilket gör uppståndelsen än mer oförståelig. Skulle hon låta den ligga hemma (i Bredäng) så att stackars fattiga pöbeln inte behöver se vad de går miste om? Det, om något, vore väl nedlåtande?

Fobier - ett urval. #4. Kosmos

2010-01-22T06:00:00.001+01:00

Ångest från barndomen. Rymden. Universum. Först är det skithäftigt att lära sig en massa om planeter, kometer, asteroidbälten och supernovor. Och man fattar att man bor på en skitstor planet som snurrar runt solen. Det är skitlångt till solen. Och det är skitlångt till de andra planeterna. Och solsystemet är bara en pytteliten del av en galax. Och det är skitlångt till nästa galax. Och det finns till och med galaxhopar. Och supergalax-hopar. Vissa säger att rymden är oändlig. Men hur kan nåt vara det? Andra menar att den har ett slut. Men vad finns i så fall efter det? Allt tar slut. Inget tar slut. Och det finns inga mellanting. Jag svimmar.

Kalla fakta

2010-01-21T06:00:00.000+01:00

Det finns pingviner som bor i tropiska klimat, som till exempel galapagospingvinen. De är små och skitsöta, men ganska fjantiga. De riktiga bad ass-pingvinerna bor förstås på Antarktis. Det är dom som vaggar fram och tillbaka över glaciärerna i ett klimat där årsmedeltemperaturen ligger på 55 minusgrader på kontinentens mitt och aldrig varmare än någon grad över noll ens på sommaren vid kusten. Som bekant ruvar killpingvinerna äggen medan tjejpingvinerna drar iväg för att leta fisk. För att hålla värmen medan deras flickvänner brokebackar står de klokt nog i stora klungor, och turas rättvist om att stå i mitten - en evolutorisk godhet som kan få en att gråta. Forskning har visat att pingviner klarar kyla ner till 100 minusgrader. Sen dör dom. Men! Den lägsta temperatur som uppmäts på Antarktis, eller i hela världen faktiskt, är -89,2 grader vid den ryska forskningsstationen Vostok. Hur i helvete har de då tagit reda på hur mycket en pingvin klarar? Vad är det för sinnesjuk vetenskapsman som kommit på att det är nåt som är värt att veta? Låste de in ett gäng pingviner i en frys och tittade på medan de huttrade till döds? Att kolla hur många gula blend en kanin klarar av eller vilken mascara som bäst klär en råtta är väl en sak. Men på vilket sätt gagnar det mänskligheten att ta reda på det här?

Yes we Cannes!

2010-01-20T15:50:00.000+01:00

Det hände sig vid den tiden att från chefen utgick ett påbud att hela företaget skulle få åka ner till Cannes-festivalen. Det här utspelade sig förstås innan jag flydde TILL det statliga ekorrhjulet. Vi var kanske femton personer som fick bo på ett trevligt hotell en dryg halvtimmes strandpromenad från croisetten. Förutom att vi förväntades samlas på gemensamma middagar, på riktigt bra restauranger, stod det var och en fritt att planera sin dag. Och där uppstod givetvis ett problem. För redan första dagen undrade någon: "Var ska vi äta lunch?" Eh... "Vi?" För att inte vara den som är den, försökte både jag och ett par andra likasinnade lätt passivt aggressiva, hitta en restaurang som skulle passa alla. Och det finns naturligtvis inte. Det vet varenda reklamare att målgruppen "alla" inte finns. I själva verket passar det oftast ingen alls i slutändan. Lite som SVT:s lördagsunderhållningar i början av nittiotalet. Nåt för barnen, för ungdomarna, för de vuxna och för di gamla. Ingen ville se skiten så klart. Även om Allsång på Skansen lockar idioter i alla åldrar, så är riktar de sig fortfarande till segmentet "idioter". Inte alla.

Men tillbaka till Cannes. Efter den första horribla lunchfadäsen, då jag tvingades äta äcklig pizza istället för goda skaldjur, försökte vi (och med vi menar jag vi som inte var idioter) bara låta allt ske naturligt. De som ville gå in till stan i jakt på billigt nipper på marknaden fick göra det. De som vill ta en tupplur i en hyrsolstol på stranden och dricka öl alldeles för tidigt på dan fick göra det. Och den som vill jogga till Antibes och tillbaka varje morgon fick göra det. Och slumpade sig så att vi som faktiskt ibland umgicks privat, för att vi mer än stod ut med varandra, hamnade på stranden allihop, i varsin ölstol, så var det inte mer med det.

Men denna trivsamma och väldigt oskyldiga anarki togs inte väl emot av alla. Eller framför allt inte av en person, som när gruppen splittrats till mindre enheter stod ensam kvar. Utan egna intressen. Utan egna initiativ. Utan PLANERING. Genast förvandlades vi andra till ofrivilliga mobbare istället. Ändå hade det stått den lilla människan helt fritt att haka på till stranden eller strosa in till stan med de andra. Eller till och med byta korkskorna mot adidas och lubba iväg i gryningen längs medelhavets pärlband. Men nej nej nej. Det var alla eller inget!

Det här med grupparbete är ett ottyg som man hade hoppats slippa efter grundskolan. Då kändes det ofta som ett oinspirerat infall från en lärare som ville slippa just det där med att lära ut saker och istället ta en extra fika medan eleverna sköter sig själva. I de där grupperna fanns alltid en goodie-goodie med brun näsa som fixade hela grupparbetet, oavsett de andra ville det eller inte. Och det fanns alltid nån illojal slapptask som smet ifrån allt vad ansvar hette. Eller nån som aldrig fattat ämnet. Eller nån som hade fel men kunde snacka. Eller nån som hade rätt men inte vågade. Och det kanske på sätt och vis är en ganska bra övning för ett arbetsliv, en verklighet, ett samhälle där det faktiskt funkar ungefär så. Men demokrati? Well...

Problemet med demokrati är att alla inte vill ha den. Inte de som tycker att alla får göra som de vill. Och inte heller de som tycker att alla ska göra som de vill. Sen tillkommer problemet att demokrati tillåter dessa ytterligheter att samexistera och fortsätta tycka som de vill. Jag är ute på djupt vatten nu, så jag simmar försiktigt mot stranden igen. Till rivieran närmare bestämt.

I ett samhälle måste man förstås följa vissa spelregler, och kanske även i vissa sociala sammanhang har jag alltmer börjat inse. Men definitivt inte på en subventionerad semester av det slaget, när chefen gett order: "hopp och lek". Fri aktivitet! Och om man därtill lägger att just personen som allra mest enträget krävde en gemensam agenda och måltidsplan också var den som tre gånger skickade tillbaka sitt kött eftersom det inte var nästan svartnat genomstekt, trots att personen ifråga idiotiskt nog bett om medium rare. Ta med dig egen flintastek nästa gång och håll käften! En annan ville bara ha kött, sås och potatis. Ändå dög inte entrecôte (= kött), bearnaise (= sås) och pommes frites (= potatis), så han slank iväg medan läckerheterna ställdes fram åt oss andra, och svullade på macdonalds nere vid bensinmacken. Ytterligare en, ständigt iklädd samma melerade huvjacka med högt uppdragna ärmar, hade från fosterlandet tagit med sig färdigkokta ägg till restaurangen, för att vara säker på att proteinbehovet skulle tillfredsställas. Och en annan klagade på att man omöjligt kunde få tag på "en kopp anständigt kaffe i det här landet!" Jag kan respektera människors individuella smaker och nycker (även om det kanske inte riktigt låter så just här), men då förbehåller jag mig slippa stå ut med dem. I alla fall i måltidssammanhang.

Men när jag tänker tillbaka ser jag den där människan i korkskorna stå ensam kvar på franska rivieran som i en Friends-reklam. Och så får jag dåligt samvete. Men sen ser jag hur hon går ut i vattnet och försvinner bort i det stora blå. Och så känns det bra igen.

Fobier - ett urval. #3. Stickade vantar + tidningspapper

2010-01-20T00:01:00.002+01:00

Jag känner minst en annan person som delar denna fobi. Att åka kollektiv under vinterhalvåret är en mardröm, med alla hundratals medresenärer som läser sin metro utan att ta av sig sina stickade vantar. Bara minsta glimt av det får håren att resa sig på mina armar och jag genomfars av kväljande äckelkänslor. Ibland saliverar jag, som strax innan en spya. Till och med nu gör jag det och måste ruska på huvudet för att bli av med bilden. Känslan av garn mot tidningspapper är liksom essensen av torrhet. Ett dött och stumt, nästan frasigt och knappt hörbart ljud. En liknande känsla får jag om jag av någon galen anledning skulle få för mig att stryka med handen över vissa manchestertyger. Eller sammet. Krossad plysch. Det finns också en viss typ av servetter, ofta av lite sämre kvalitet, som jag måste blöta fingrarna för att överhuvudtaget kunna vidröra. Jag hoppas att det finns någon annan, förutom jag och min olyckssyster, som delar denna ibland smått handikappande fobi. Annars är vi nog trots allt lite för speciella, på helt fel sätt. Och ja, bilden ovanför är garn. Tillverkat. Av. Tidningspapper.

Vänta, jag först

2010-01-19T23:28:00.007+01:00

Det finns som sagt mycket att vända sig mot vad gäller fiktion på film och TV. En klyscha som alltid stör är när en av rollfigurerna har något viktigt att berätta för en av de andra. Denna figur avbryter den första personen för att berätta nåt viktigt som inte kan vänta. Personen nr två berättar något som gör att den första personen inte kan berätta det som den tänkt och denne säger istället att det inte var något viktigt när person två frågar om vad som var så viktigt. Sen uppdagas inte det som ville sägas förrän långt senare. Något liknande har säkert inträffat någon gång i världshistorien, men garanterat inte i den utsträckning som det händer på bio och TV.
I verkliga livet hade det snarare sett ut så här:
-Du, jag har något som jag vill berätta.
-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen...
-Men vafan, varför måste du avbryta mig? Jag ville ju berätta.
-Oj, förlåt. Shoot.
-Nä, nu har jag inte lust att berätta längre.
-Men varför måste du vara så barnslig?
-Först avbryter du mig och sen kallar du mig barnslig. Du är så jävla otrevlig.
-Och du är ful.
Eller nåt i den stilen.

Ett alternativt scenario om saker mot förmodan går längre än ovan:
-Du, jag har något som jag vill berätta.

-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen, bla, bla, bla...Visst är det fantastiskt?

-Mm, jättebra...

-Men vad ville du berätta?

-Nä, det var inget viktigt.

-Men du sa ju att det var viktigt.

-Mm, men...

-Men berätta då!

-Nä, det är inget.

-Men varför inte? Men vänta, är det för den där grejen jag berättade om? Är det så att du vill bla, bla, bla och inte vill säga det nu? Men ååh, vad jobbigt allt blev.

-Hrmf. Uhm, vi kanske ska ställa in bion imorrn?

-Verkligen? Ok. Hur gör vi med nästa vecka, då?

-Vi får se.

-Fan, varför gör du alltid såhär?

-Snyft, snyft...

Varför envisas manusförfattare med att använda samma billiga och icke trovärdiga knep om och om igen? Irriterande.

Fobier - ett urval. #2. Sjunkhål

2010-01-19T06:00:00.005+01:00

Avgrunden ovan kallas helt enkelt: "The Big Blue Hole" och är ett s k sjunkhål, beläget utanför Belizes kust. 300 meter brett och över 100 meter djupt. Det bildades under istiden, då taket i en enorm kalkstensgrotta gav vika för smältande ismassor. Men, det är inte läskigare än att man kan undvika att simma över det. Sjunkhålet nedan är värre.

I Guatemala evakuerades över tusen personer när marken plötsligt började svaja betänkligt. Plötsligt rasade ett dussin bostadshus, vägar och två tonåringar ner i en hundra meter djup avgrund, orsakad av översvämningar i kombination med brustna kloakledningar. Bonusfobipoäng till båda dessa hål för att de är närapå perfekt cirkelrunda.

Korsordsinducerat hat

2010-01-18T22:00:00.001+01:00

En skenbart fridsam sysselsättning som att lösa korsord kan väcka starkare känslor än man tror. Men helt adekvat var väl indignationen över ordnyckeln i Enar Åkereds söndagskryss i DN häromåret; nyckeln "Beter sig lite bakvänt" blev till min stora fasa ordet "HOMOFIL". Enar har för vana att ta sig lite för konstnärliga friheter i sitt korsordsmakande (till exempel blev "Tokiga i fruntimmer" ordet "DAMGALNA" - det finns väl för fan inte!!), men nu hade han gått för långt. För första gången i mitt liv ringde jag läsarombudsmannen och lämnade in ett klagomål, och fick en generad ursäkt och ett löfte om botgöring. Faktiskt dröjde det ett par månader innan gamle Enar syntes i söndagsbilagan och jag vill gärna tro att jag hade ett finger med i spelet. Det är i alla fall enda gången jag sett resultat av mina högst sporadiska samhällsengagerade infall. Jag väntar i och för sig fortfarande på ett tackbrev från de där munkarna i Burma.

Fobier - ett urval. #1. Små bestick

2010-01-17T20:46:00.003+01:00

Det finns ingen praktisk poäng med att just förrättsbesticken är mindre. De är obekväma, de ger en karpaltunnelsyndrom och de ser löjliga ut. Det är ju inte så att man bara äter miniatyrmat med dem. Små bestick är en klassmarkör och som sådan bör fenomenet utrotas tillsammans med spritbord och mörka familjehemligheter. Men framför allt känner jag mig som Shrek när jag äter med dem. Mina händer ser enorma ut. Gargantiska! Och jag får lust att röra mig i slow motion när jag för babymajset mot min trollmun. Yeah right! Som om jag ens skulle kunna ta i dem! Vanligtvis föser jag undan dem med ett normalstort bestick och låtsas som ingenting.

Svara alla

2010-01-15T00:41:00.000+01:00

E-postetikett kan vara knepigt men en gyllene regel bör vara att inte "Svara Alla" om det inte är så att verkligen alla berörs av svaret. Ett exempel: kollega A mailar kunden B om något och man själv cc:as enbart för att man ska bli varse om att B informerats. Säg att B svarar (alla) A och samtidigt ställer en fråga till sin kollega C som rör ämnet. C svarar alla och ställer en motfråga till A och B. Man är själv fullständigt ointresserad av diskussionen vid det här laget men inkorgen fylls på med mail efter mail. Säg sen att A inte gillar tonen i C:s motfråga och snäser tillbaka varpå spydigheter studsar fram och tillbaka mellan A och C (A och C blev för fulla på en branschtillställning för två år sen och började tjafsa med varandra om något missförstånd och sedan dess tål de inte varandra. A brukar kalla C för Pappskallen medan C pratar om A som "den där människan"). C cc:ar på detta sin chef D, lite för att lägga pondus i sina argument, men mest för att C vet att det stör A då A och D en gång varit ett par (de kanske till och med var förlovade, det är lite oklart) men det sket sig och det från A:s sida fortfarande är väldigt känsligt (det är en liten och skvallerglad bransch; alla vet allt om alla andra). A överraskar C (och alla andra som är cc:ade) genom att tilltala D direkt i svaret och påtala C:s otrevliga ton och att om de ska kunna jobba med varandra så måste de vara professionella. Snyggt och moget av A kan man tycka, men det gör det inte värt att man fortfarande cc:as på det hela. D svarar att A har rätt och A svarar att det är dags att börja på ny kula. Suck, man har väl bättre saker för sig än att rensa inkorgen från en värdelös korrespondens som man är helt ointresserad av?
Epilog: D visar sig vara en sådan person som inte gillar att skapa nya mail och fylla i en adress, utan tycker det är mycket lättare att svara på ett tidigare mail från personen som ska mailas, även om det rör något helt annat. Detta är anledningen till att man en och en halv vecka senare cc:as på ett mail från D till A där D beklagar det som hände mellan dem och tycker det är synd att de inte kan vara vänner.
Sensmoral: var jävligt sparsam med Svara Alla-knappen.

Pillow talk

2010-01-15T00:01:00.001+01:00

Inte alla har åtta kuddar, men många har fler än två. Varför är det då i princip omöjligt att köpa extra örngott separat? Måste jag köpa åtta identiska bäddset för femhundra spänn stycket, för att matcha mina sängkläder? Ja... okej. Det gick väl inte att utveckla det där mer egentligen... Men det är jävligt irriterande i alla fall!

Nu kommer värmen!

2010-01-14T01:18:00.004+01:00

Jag råkar vara lite smygförtjust i att vara förkyld. I alla fall den varianten när man är täppt, skönt sömnig och frustar ur sig blöta nysningar framför en Seinfeldsäsong. Jag kan till och med tänka mig ett par graders förhöjd kroppstemperatur på det. Men sen kan det stanna där. Nu halvligger jag i soffan och fryser i en kashmirtröja (Jag fattar inte att jag har en kashmirtröja förresten! Den är vidrig. Så fort jag blivit frisk ska jag skänka den till barnen i... Kashmir så klart. Hoppas de uppskattar både ironin och fina kvaliteten. Särskilt som det förmodligen är de som en gång tillverkade den.) Snoret rinner, för jag vill inte bli beroende av nässpray. Läpparna spricker, för jag vill inte bli beroende av cerat. Värktabletter skulle jag kanske kunna bli beroende av däremot, men det har jag inga. Avregleringen har inte hunnit upp på mitt berg än och på ICA Närlivs hittade jag bara ostkaka, som är mitt vuxenjags snuttefilt, men ingenting som kunde exorcera febern ur min svettblanka kropp.

Jag hatar att vara varm, om jag inte är i en bastu. Och varm blir jag dessvärre med lätthet. Jag sover gärna med fönstret på glänt även smällkalla vinternätter, avklädd under ett duntäcke, och vaknar inte sällan med en förfrusen stuss, nu skamlöst blottad i all sin kranka blekhet. På resande fot i varma länder - vilket är nästan alla egentligen - klibbar semesterskjortan mot en degig bål och jag är blott alltför medveten om varje droppe svett som obevekligt smyger ner längs ryggen mot ungefär samma mål (och har jag otur, med ungefär samma fart) som lunchwoken. Då längtar jag till hotellrummet och härlig AC på max. Först en ljummen dusch och sen en tupplur i en iskall fläktmaskin värdig Carola. Två gånger har jag varit i en djungel: en gång utanför Brasiliens kust (enorma myror, gråsuggor, krokodiler, ormar och en krabba stor som en sittpuff från Svensk Tenn) och en annan gång på ett tåg genom Vietnam (Eftersom pappan i sjubarnsfamiljen som huserade i kupén lyssnade på kommunistradio på högsta volym och mamman ideligen kräktes i en medhavd kopp, tillbringade jag en stor del av resan i utrymmet mellan vagnarna, där fönstret var öppet. Tills en illröd jättestekel flög in från djungeln - tänk The Mist - , flaxade runt mitt huvud och jag kissade lite av skräck. För ett ögonblick trodde jag att det var den som skrek och inte jag.) Bästa säsongen att åka till Miami är när det är vinter hos oss. Ett rosa mumintroll solade bland alla muskelpullorna den sommaren. Och i poolen på resorten guppade en ensam gubbe omkring på ett flythjälpmedel. Naken och strokedrabbad. Men luftkonditioneringen funkade, ölen var kalla och TV-kanalerna legio. Värme på semester är ändå uthärdlig och tillfällig.

Men den här värmen, som kommer inifrån, är det värre med. Jag kan inte fly från den. Jag kan inte sova och sover jag så drömmer jag ångestfyllda maror fyllda av seriemördare, fulsex och oförberedda matteprov. Och jag kan inte med att vara vaken heller. Det går inte riktigt att se på TV, men gör jag det inte hörs bara köksklockan och mina egna hesa andetag, som i en förmodligen ganska adekvat vision av en kommande långvårdtillvaro. Mina två sista treo tog jag för en timme sen, och sen är det kört. Detta djävulska; att frysa och svettas samtidigt. Inte riktigt samma njutbara kombination av ytterligheter som att vara mätt, men ändå sugen. Ledsen och lättad. Kåt och rädd. Eller "Laughing through tears... that's my favourite emotion", som Dolly Parton säger i Steel Magnolias.

Och drömmer jag, drömmer jag kanske om en djungel. Om naken och ovärdig sjukgymnastik i en övergiven hotellpool. Om krabbor i avlopp med ögon på skaft. Om barn i Kashmir som stickar tröjor med flinka små fingrar. Om en evig tågresa långt in i mörkrets hjärta. Det är varmt i helvetet. Så varmt, så varmt. En högst lokal klimatkris väntar.

En uppföljning på livehatet

2010-01-13T22:58:00.007+01:00

Trogna läsare minns kanske boven i detta drama. Hör då på detta: i veckan har det varit alldeles för kallt på kontoret (vi snackar runt 16°C) och för att råda bot på detta har små värmefläktar köpts in. Dessa hjälper bara lite, men varje liten grad räknas. Tidigare i veckan så stod fläkten ungefär mitt i kontorslandskapet men igår så stod den riktad in mot skrivbordet i hörnet så att exakt 1 av 8 medarbetare hade nån nytta av den. Det var (givetvis) herr Klartmanskahafönstretöppetidecember som tyckte att han kunde roffa åt sig hela härligheten. Jag undrade lite lätt för mig själv om han skulle rikta ut den nån gång men icke. Mot slutet av dagen så fick en av kollegorna syn på detta och frågade förvånat om fläkten; han trodde att den inte varit igång. Idiotens svar på det var att det drog så mycket vid fönstret (det sitter 2 andra vid fönster i rummet), det är kallare där än på andra ställen i landskapet (rent och skärt skitsnack), det upplevs som kallare där. Folk sitter med halsduk och mössa och inslagna i filtar medan puckot sitter med sin tröja med uppkavlade ärmar; det upplevs ingenjävlating skulle jag vilja säga. Jag blev så irriterad att jag gick hem. En vuxen och vettig person kanske skulle flika in att man kan ju faktiskt diskutera saken. Men jag undviker i möjligaste mån all form av kommunikation med korkade människor, det är fan nästan aldrig värt det. Jag är dessutom varm av mig och det var inte kylan som störde utan den otroliga tanklösheten.

I morse stod fläkten kvar vid hans plats. När han tog sin sjukt tidiga lunch (eller om det var ett långt mellanmål) så var måttet rågat. Han kanske tycker att det är värt alla andras obehag för att få en uppvärmd stol efter maten, men det tycker fan inte jag. Jag riktade om fläkten, inte för min skull och egentligen inte heller för kollegornas skull; den lobotomerade homo habilisen i hörnet skulle fan inte få fortsätta sin hänsynslöshet. Fläkten fick stå riktad in mot rummet i ett par timmar och sen justerades den lite av en annan kollega. Den flyttades så att han fick lite större glädje av den, men den var fortfarande riktad in mot rummet så att lite fler kunde uppleva en knapp temperaturhöjning. Efter en stund så reste denna kollega på sig och jobbade med något i en annan del av rummet. Ärthjärnan i hörnet måste då ha resonerat som så att fläkten pekade nu delvis mot en tom plats = ingen använder den. Han riktade då om den mot sig själv. Men vad i helvete. Ilskan slog till och jag drog från kontoret igen. Om saker upprepas imorrn så måste jag säga några sanningens ord till den trögtänkta halvmesyren i hörnet.

Det räknas som ytterplagg, ja

2010-01-13T00:16:00.001+01:00

Att kunna hänga av sig i en garderob när man går ut på lokal är praktiskt såhär i vintertider, men när lokalen i fråga har som absolut krav att man hänger av sig ytterkläder innan man får träda in och kräver dessutom betalning för det så går det från praktiskt till ganska värdelöst. Först och främst är det ett otrevligt bemötande, det är som att man inte är välkommen där. Vidare är det ett fult sätt att öka på intäkterna genom att ta (extra) inträde. Dessutom så har i princip alla garderober jag sett en lapp som tydligt anger att de inte ansvarar för några värdesaker. Det innebär att anledningen till att man måste hänga in är att de vill jävlas. Utöver detta så blir det extra lång kö när alla som går in först måste passera garderoben, tömma fickorna på Koh-i-Noordiamanter och Mingvaser, rota fram en tjuga och sen få en bricka i retur. Än värre blir kön som oundvikligen uppstår vid stängning. Man vill bara dra därifrån när de tänder, men tvingas stå i en lång kö för att få ut jackan medan längst fram står en aspackad idiot som lagt garderobsbrickan i dricks och nu försöker förklara hur den svarta vinterjackan ser ut. Suck.

Jag gör mitt bästa för att undvika ställen som har en sådan policy.

En hårdkokt historia

2010-01-12T12:00:00.002+01:00

Ibland när man skalar kokta ägg så räcker det med att knäcka skalet lite, börja pilla bort en bit och vips har hela skalet lossnat. Ibland går det inte alls så lätt. Man knäcker skalet och petar bort en bit stor som ett riskorn. Sen en lika liten bit till, sen en till. Man siktar då in sig på en del av skalet som är större och försöker lirka bort den delen från ägget. Den lossnar men tar med sig en rejäl bit av vitan. Resten av skalningsprocessen går precis lika illa och när man är klar så har man en gula omgärdad av en tunn hinna av äggviterester. För att citera Sverker Olofsson: ska det verkligen få vara så här?

En politisk synvilla

2010-01-11T23:00:00.003+01:00

Det här blev ett misslyckat experiment, men resultatet är likafullt intressant. Anton Abele, som vill "förändra och förbättra Sverige för alla" hade stuckit ut sin abnorma haka en gång för mycket och jag ville visa någon sorts samband med vår landsfaders påskägg till huvud. Men ack vad jag bedrog mig. Se själva:

De är förvisso bananafaces båda två, men proportionerna är i stort sett desamma och i allra högsta grad moderata. Tänk vad ögat kan bedra en.

Decennium, schmecennium

2010-01-11T12:30:00.002+01:00

De senaste veckorna har det av naturliga skäl skrivits mängder av årtiondesammanställningar; 00-talets bästa ditten och 00-talets bästa datten. I flera av dessa sammanställningar har sammanställaren dragit till med att 00-talet egentligen tar slut vid nästa nyår och att 10-talet börjar 2011, men att i och med att alla andra tar sina bästalistor nu så gör de också det. Jag antar att de menar att vår tideräkning börjar på år 1 (vanligtvis räknar man inte med att det finns något år noll) och att decennierna går alltså från 1 -10, 11-20, 1761-1770 och så vidare. Jag antar också att de som resonerar så är helt dumma i huvudet.

Först och främst är nästan allting med tideräkningen helt godtyckligt, särskilt om man inte är särdeles kristen. Även om man är det så är år ett troligen inte alls när han den där Messias är född. Hur man än vänder på det så är det slumpmässigt. Jag skulle också kunna påtala det slumpmässiga i att vi räknar med 10 som talbas, men man behöver inte dra till med sådana nörderier. Vad exakt försöker man uppnå med att hävda att decenniet inte är slut? Det man uppmärksammar är att siffrorna vi räknar tiden med ändras på ett större sätt än vanligt och inget annat. Skiftet 1999 till 2000 är mer att fira än 2000 till 2001 och det spelar ingen roll hur många år som gått sen någon felaktigt daterad händelse. Oavsett allt detta så är det dessutom praxis att räkna årtionden från x0 till x9, eller vill någon påstå att 1990 tillhörde 80-talet? Om det dyker upp decennienebästalistor även nästa år så vet jag inte vad jag tar mig till.

Kärlek är ett nummer

2010-01-10T22:00:00.002+01:00

En kille sa till mig häromdagen: "Jag känner mig så ensam.", "Jag känner mig som en halv människa" och "Jag längtar efter någon att bli hel med".

Hade jag inte råkat se om A Beautiful Mind senare den kvällen, hade jag nog aldrig snöat in på det här med relationernas aritmetik. Men så blev jag återigen påmind om min länge avsomnade kärlek till matematiken och hur nästan allting i världen kan brytas ner till siffror, formler, funktioner, ekvationer, sannolikheter osv. Jag var inget snille i ämnet under gymnasietiden; faktiskt skolkade jag så mycket från mattelektionerna att min lärare hälsade mig välkommen som en ny elev när jag faktiskt dök upp efter en lång frånvaro. Det var, som jag minns det, begreppet "derivata" som tog knäcken på mig. Jag har inte orkat googla det, men har för mig att det handlade om att på något sätt identifiera en punkt där två grafer snuddar vid varandra, eller om det gick ut på att komma så nära noll som möjligt, fast utan att nånsin göra det.

Skit samma. Som så mycket annat i skolmatematiken (eller många andra ämnen för den delen) gick det inte att förstå vad man skulle, eller åtminstone kunde, använda det till i praktiken. Enda anledningen till att jag fick ens ett slutbetyg i ämnet var att jag nailade proven i geometri och sannolikhetslära. Inga problem där att se nyttan i kunskaperna. Men derivata förvandlades istället till ett filosofiskt grubbel som av nån anledning muterade till ren angst. Förutom det lilla faktum att han fick Nobelpriset och garra hade stenkoll på derivata, hade jag inga problem att identifiera mig med John Forbes Nash. Istället för att sitta med på lektionerna snöade jag in på alltifrån relativitetsteorin till de mystiska primtalen. Ni som läst Carl Sagans bok Contact och kommer ihåg hur den slutar... Jag fick gåshud av förtjusning och ville samtidigt kräkas av existentiell ångest.

Nej, sällan har jag hatat och älskat någonting så balanserat som matematik. Men tillbaka till det inledande påståendet. Att två halva människor längtar efter att uppgå i en helhet. 0,5 + 0,5 = 1. Det är ju dessvärre inte helt ovanligt att människor beskriver sig så. Till och med på bröllop kan de lyckliga tu utbrista att de vara halva människor innan de träffade varandra. Nu har de blivit ett. Vad menar det? Är det det fruktade Odjuret med två ryggar som spökar igen? Eller Aristofanes fyrbenta tvåkönade urmänniskor i Platons Symposion?

Det konstiga är att de sedan ofta hoppas på att bli tre. Och det stämmer ju i så fall inte alls!

Men det allra konstigaste är att jag, oavsett vad de själva säger, ibland uppfattar människor som halva diton först när de fallit pladask för någon. Jag såg en hel människa innan och därefter (om det har något med derivata att göra vet jag inte) plötsligt en dag: en halv. Åsikter har slipats ned, principer försvunnit. Drömmar har bleknat, viljor förnekats. Allt för den härliga enfaldiga tvåsamhetens skull. Vissa förvandlades till ett "vi". Andra halverades, medan föremålet för deras kärlek stod kvar intakta, som en självgod, pompös och hel människa, och 1 + 1 blev liksom = 1,5.

Nu kanske det här låter som att jag är motståndare till relationens i särklass viktigaste fundament, till den moderna kärlekens allra innersta väsen: KOMPROMISSEN. Men nej. Bara i de fall då en kompromiss ser ut ungefär så här (och vi förutsätter här att A och B är tillsammans): A vill ha två barn. B vill inte ha barn. De skaffar därmed ett barn. Det låter inte optimalt tycker jag. Eller: A vill köpa ett sommarställe för en miljon. B vill inte ha ett sommarställe, för det är alldeles för mycket jobb och man blir så begränsad av det. De "kompromissar", och köper ett torp för en halv mille istället. Halva vägen var. Eller? KOMPROMISSEN är förvisso bara ett av fyra grundläggande K:n i en relation. KOMMUNIKATION handlar också om matematik. Orsak och verkan. Dialektik. KÄRLEK är kanske mer en kemisk produkt, medan KNULLA verkar handla mest om sannolikhetslära.

Men det ska sägas; att de allra flesta jag känner och tycker om är ju lyckligtvis starka och bra människor som träffat andra likaledes starka och bra partners. De allra flesta lyckas med det allra enklaste av mattetal; att 1 + 1 = 2. Och när de sen blir tre, verkar de som att de frustrerat plötsligt känner sig som halva människor. Eller åtminsotne halverade. Och då finns det ändå hopp nånstans. För nånstans måste man ändå sträva mot en helhet. En alldeles egen sådan. Det är säkert någon sorts matematisk grundlag.

Och åter till det inledande påståendet. Jag svarade killen att jag inte kände mig ensam. Själv: ja, ensam: nej. Jag sa att jag kände mig som en hel människa. Och jag sa att jag snarare längtade efter någon att inte bli halv med.

Bah, humbug

2009-12-24T14:15:00.000+01:00

Skalar man bort den vedervärdiga kommersen, den paralyserande och kontodränerande klappstressen, den klaustrofobiska shoppingträngseln, de vidriga motmänniskorna som slåss om den sista spikmattan, Feliz Navidad på repeat, kylan och snömodden, den värdelösa presenten från jobbet, de idiotiska TV-filmerna med helgtema signerade The Hallmark Channel, de puckade hallåorna med sina genomfalska lyckönskningar, att Musse Piggs semester är censurerad, det där sista rimmet som försinkar hela klapputdelningen för alla andra som varit klara sen i förra veckan, de där som varit klara sen i förra veckan, de envetna barren som letar sig överallt och sätter sig i fötterna när man minst anar det, den förbaskade seriekopplade ljusslingan med 1 trasig lampa som måste hittas och fixas, den påtvingade stämningen, striden om den sista köttbullen, den urplockade Aladdinasken, den helt orörda asken med belgisk choklad, mellandagsrean, skinkan som härsknar i kylen, bedyrandet att det är så roligt att alla är tillsammans trots att man ses minst lika ofta som man skulle vilja, den odrickbart söta glöggen samt hela den kristna biten, så är julen okej.

Merry och Pippin

2009-12-24T00:12:00.002+01:00

Rally har redan sågat bananfejset, men nu när jag sitter och slökollar på sexans reklamperforerade version av Sagan om Ringen så blir jag sjukt provocerad av de värdelösa muntergökarna Merry och Pippin, så de måste nämnas också. De är bara i vägen hela tiden och fuckar upp för de som faktiskt kan göra nåt. Ska de vara gulliga? Usch.

Okej, nu kommer Uruk-haierna, det bådar inte gott för hoberna. Hehe.

Russell Crowe

2009-12-18T00:15:00.006+01:00

Igår såg jag en trailer för en ny film om Robin Hood. I titelrollen kommer Russell Crowe att figurera och det räckte för att jag inte vill se den. Min inställning till honom har dock inte alltid varit sådan. Hans genombrott som skådis i Hollywood kom via L.A. Confidential (1997) där han porträtterade den brutale, men någonstans godhjärtade, Bud White (jaja, alla ni som menar på att ni förstod hans storhet redan i Romper Stomper kan ju känna er duktiga. Men jag sa faktiskt Hollywood). Crowe, liksom allt i den filmen, är i det närmaste perfekt, men efter det gick han från att vara skådespelare till att vara filmstjärna, en roll han i mitt tycke inte passar för. Metamorfosen till stjärna slutfördes i och med Gladiator (2000). Trots att alla hyllar den så har jag aldrig förstått den filmens storhet; det är habil hollywoodaction men inte så mycket mer. Fartfyllt och underhållande, visst, men inget jag behöver se igen. I och med att Crowe tar sig själv på så fruktansvärt stort allvar i en film som trots sina ambitioner inte är det minsta seriös så tror jag inte att jag pallar se den igen, ens om den går på en reklamkanal sent på kvällen när jag ändå inte har något bättre för mig.

Min något oförstående inställning till den barske australiensaren förändrades till kraftigt ogillande när jag såg honom på Inside the Actors Studio. Tjusningen med det programmet är den obscent högtravande stämningen; alla som är med hyllas som genier och alla deras filmer behandlas som mästerverk. Men med en såpass genompretentiös skådis som Russell Crowe i gäststolen så blev det dock ganska outhärdligt. James Lipton var sitt vanliga medhårsstrykande jag och Crowe höll nickande med om allt och förklarade varför allt han gör är så jävla bra. Allra, allra värst var när de tog upp en av hans filmer som inte hade gått så bra på bio (det kan ha varit Cinderella Man (2005), men jag är osäker). Crowe var förstås besviken över den uteblivna succén, men det han beklagade var att publiken inte fattade att han bara gör bra filmer och att de har nån form att skyldighet att gå se allt han gör. Såhär sa han; han och publiken har ett kontrakt, han gör sitt bästa i filmer av en garanterad hög kvalitet och publiken går och tittar på honom en masse. Men här svek de honom, tänk vad synd det är om honom. Hur jäkla självgod får man vara?

Moget!

2009-12-12T09:00:00.001+01:00

Med tanke på allt tacomys som försigår i det här landet är det obegripligt hur svårt det ska vara att få tag på en lagom mogen avocado till sin guacamole. Och pöbeln serverar fortfarande denna exotiska frukt till förrätt, halverad med lite skagen (hemligt recept!) och en dillkvist. Så varför har inte handlarna, grossisterna, leverantörerna, importörerna anpassat sig? Folket kanske har fogat sig och köper sin avo redan på onsdag för att den ska mogna lagom till Postkodmiljonären. Men jag tror inte det. På fredag klockan fem köar vi inte bara som slaktdjur på systembolaget, vi springer runt i varenda jävla närlivs och klämmer förtvivlat på kryptonitgröna stenar eller råkar trycka in fingret i ett övermoget svampigt exemplar. Det svenska folket enas ju i sin kärlek för denna grönsak. Giv oss den i ätmoget skick, snälle goe Gud.

Minihörlurar

2009-12-11T11:00:00.001+01:00

Att jag ofta vaknar ur mardrömmar om strypsex med en tunn vit plastsladd virad flera varv om min hals har jag mig själv att skylla. Men vem ska jag ta ut min ilska på för alla dessa värdelösa minihörlurar? Det spelar ingen roll om de är billiga eller dyra. Jag har testat den där kontroversiella teorin som går ut på att vara lite aktsam om sina grejer. Men det handlar helt ärligt inte om det. De faller i bitar. De glappar. De är ofta helt vanskliga att ens få in i örat? Och det kanske är mina öron det är fel på? Förväntar jag mig för mycket? Vad är grejen?

Gästlista

2009-12-10T22:15:00.001+01:00

I grunden är gästlistor trevliga; man känner nån i bandet och får komma in gratis alternativt så spelar man och kan få in kompisar som slipper betala. I teorin i alla fall. I praktiken är det sällan så enkelt. Även om man garanterats gästlisteplats så kan man aldrig vara helt säker på att vakten hittar namnet när man väl kommer fram, och vips så står man där som en idiot som försöker planka in. Strular det så får man försöka ringa nån som kan fixa det, men lycka till med det strax före gig.

Är man på andra sidan så är det problematiskt på andra vis. Hur noggrant man än ser till att rätt namn hamnar på listan så verkar den genomgå 8 varv i viskleken innan den hamnar i dörren och vips har Stefan + 1 blivit Stella Franzén. När det börjar närma sig dags att gå på scen så ringer förstås Stefan och så måste man styra upp det hela. Självklart ringer det också folk från kön som undrar om det finns plats på listan. Jodå, för 6 timmar sen. Givetvis så dyker ett par av de som hamnat på gästlistan inte upp alls för de fick förhinder och så har man slösat bort 2 platser. Suck. Ett satans otyg är vad det är.

Livehat

2009-12-04T13:22:00.001+01:00

Att förvänta sig att puckon ska visa hänsyn är att be om att bli besviken. Jag sitter i ett kontorslandskap där några har egna värmeelement för att de fryser. Dock finns en som gärna har det lite svalare och därför ibland öppnar ett fönster och det är väl okej. Mindre okej är att det oftast är mitt fönster, men så fort jag ser det så stänger jag (mer av irritation än kyla kan tilläggas). Nu har den jäveln öppnat fönstret vid sin egna plats OCH SEN GÅTT PÅ MÖTE. Det är december för helvete. Du är inte ens här. Du vet att andra här inne fryser. Hur jävla slut i huvudet är du egentligen?

So... we meet again, Sexy Clown!

2009-12-03T22:58:00.006+01:00

Med några få självklara undantag har jag vid det här laget testat i princip alla danspass SATS har att erbjuda. Jag behärskar mina chassés och pas de bourrées. Jag fixar både ball change och grapevine. Men idag fick jag dessvärre lära mig ett helt nytt steg. Och steget... det heter Clown. Jag borde aldrig ha gått in i träningssalen, men ledaren var bara avlägset bekant och jag omtolkade min första reaktion av omedelbar motvilja till brist på kolhydrater. Nej, istället rapade jag lite nysvald banan i en knuten näve och gick rakt in i fällan. Redan vid uppvärmningen kom oroskänslorna tillbaka. Plötsligt mindes jag att denna Ingela B dykt upp som vikarie en gång när en av mina favoriter slitit av en hälsena. Istället för funk bjöds vi den gången på höftvickande åmande dansaerobics och ve och fasa: fingerknäppningar. Efteråt satt jag posttraumatiskt ihopkurad i duschen, kramade mina knän och vaggade nynnande fram och tillbaka: Woman-Womanizer You're a womanizer Oh Womanizer... Men, eftersom jag är känd för att alltid ge människor en andra chans, bestämde jag mig för att härda ut och bad till Gud att koreografin var utbytt. Sen är det ju också det där med ledare som för det första börjar gå på stället så där överdrivet, nästan pantomimpsykiskt och för det andra vrålar i headsettet: Mår ni bra? och Jag hör inte, MÅR NI BRA? Nä, Ingela B, jag mår inte bra. Inte nu längre. Sånt där hör hemma på arenarock och improvisationsteatrar. Och efter uppvärmningen, som var hämtad ur Bagens snabbkurs i jazzdans, förstod jag att jag skulle få det jag bett om. Hon hade bytt koreografi. Ut med benen, armarna i cirkel, ett, två, upprepa, side to side, jazz hands upp, sen: krama dig själv sexigt på tre olika sätt och vicka på höfterna, "Kom igen, ta ut rörelserna, våga vara sexiga!". Och till saken hör att hon knappast var någon Carmen Electra. Hon var en kristdemokrat utan booty och hennes fåfänga försök att sexa till det här jympapasset fick mig för ett ögonblick att tycka oerhört synd om henne. Det fortsatte; nästa steg hette kort och gott: Sexy. Släng fram höger fot och karda i en våldsam rörelse, tillbaka, och sen en snurr, med röven i en åtta samtidigt som man drar handen genom håret, ner över bröstet, kalaskulan för att förföriskt landa på stussen. Jag ville dö på fläcken när jag såg mig i spegeln. Och speglar fanns det i varje väderstreck. Sen kom det. Det Förbjudna Steget som fick mig att omedelbart lämna lokalen. Jag ska försöka förklara... Ställ dig med benen något isär. Böj på knäna och låt dem liksom studsa mot varandra i en grodliknande rörelse. Samtidigt vevar du med armarna, som om du hållit i två strumpor som korvat ihop sig. Det här ska göras i fyra takter, sen: chassé, chassé, snurr, höft, höft. Det, mina damer och herrar, är "Clown".

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #1

2009-11-30T01:00:00.000+01:00

Fjompig, jobbig frilla, överklassigt korkad, poänglös, ointressant. B, helt enkelt. Ändå så ska Lady Rowena vara drömtjejen i nyårsklassikern Ivanhoe. Obegripligt. Visst, Wilfred of Ivanhoe är inget kap han heller; han är mest skadad och svettig genom hela filmen. Det finns i alla fall ingen som helst kemi mellan sjuklingen och våpet vilket gör hela romansdelen av historien fullkomligt ointressant. Anledningen till att man verkligen hatar Rowena är dock för Rebeccas skull. Visst att hon är patologiskt självuppoffrande och ständigt ser helt bekymrad ut, men överlag är hon så mycket bättre än Rowena. Tuffare, snyggare, smartare. Hon tar hand om Ivanhoe och verkar falla för hans febriga och andfådda smooth talk, men vad får hon för det? I slutet av filmen har Rebecca och Rowena sitt lilla snack om klyftan dem emellan. Det ska vara fint, men Rowena framstår bara som nedlåtande.

Tvi för dig Rowena.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #2

2009-11-26T23:30:00.002+01:00

Den hade något visst en gång i tiden; kärlek i vitt-serien Grey's Anatomy. Och inte hade det något med on-and-off-and-on-again-relationen mellan McDreamy och Meredith. Nä, hu för dr Grey med hennes grovporiga uteliggarfejs. Och blä för deras lillgamla pillow talk i husvagnen. Men där fanns några halvintressanta karaktärer, en oförblommad förkärlek för dramatik och känslostormar och ett visst schvung i dialogen. Men säsongerna gick vidare, till skillnad från karaktärerna. Fler och fler fotomodeller anslöt till rollistan. Diagonserna blev mer bisarra än House kunnat drömma om. Alla hade legat med alla. Alla hade opererat alla. Och alla var hela tiden tvungen att säga allting två gånger, när någonting var extra viktigt, för att sedan storma ut. Varje karaktär var tvungen att komma till en livsavgörande insikt i varje avsnitt, för att en vecka senare börja om på ruta ett igen. Till sist sjönk serien under tyngden av alltför många nyupptäckta singer/songwriters, manusmässiga återvändsgränder grovt tillyxade karikatyrer och ett överfyullt persongalleri slarvigt klottrade karikatyrer med för mycket smink. Silvermedaljen går till hela personalstyrkan på Seattle Grace Hospital.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #3

2009-11-24T00:30:00.001+01:00

Kanske är det att för att Pippi haft en minst sagt uppfuckad uppväxt som hon tycker att de trygga och astrista Tommy och Annika är roliga att hänga med. Kanske är det för att de är så löjligt viljelösa att de går med på alla hennes fullständigt galna idéer. Möjligen har Pippi ingen koll på hur normala, roliga vänner ska vara då hon mest umgås med en apa och en häst. Kanske tycker föräldrarna Settergren att deras två ack så väluppfostrade små änglar är så urbota tråkiga att de gladeligen låter dem umgås med den väldigt märkliga grannflickan som lurar med dem på gud vet vad för upptåg. Men det är kanske just deras otroliga mesighet som gör att Pippi utsätter dem för livsfara, för att ruska om dem och lära dem att vara en gnutta tuffare, något de sannerligen behöver.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #4

2009-11-19T23:00:00.000+01:00

Även om jag pratat med initierade källor som tycker att han både är charmig och liggbar så tycker jag att Mr Big i Sex and the City är rätt värdelös. Visst, han är lång, sval och stenrik vilket säkert kan uppfattas som attraktivt, men att en stor del av serien bygger på att han och Carrie ska få varann är ju bara befängt. De har gjort slut kanske en miljard gånger och allt pekar på att de inte passar ihop för fem jävla öre men ändå ska man gå och hoppas att det löser sig för dem. Han är ett svin helt enkelt men allt han behöver göra är att le lite busigt så faller Carrie pladask, som den fjantiga jöns hon är. Vad är hennes problem egentligen? Hur många retoriska livsfrågor hon än knackar in på sin Powerbook så når hon inte en enda jävla insikt. Hm, vid närmare eftertanke så är det nog Carrie jag inte gillar egentligen och då är det väl naturligt att hennes drömman inte faller mig i smaken heller. I själva verket så gillar jag nog inte Sex and the City särskilt mycket alls, så jag borde väl inte bry mig.

Men det gör jag.

På en balkong, ovanför en avgrund

2009-11-19T06:00:00.002+01:00

Ibland är det nästan uppfriskande att träffa på en riktigt korkad en. Jag och min vapendragare befann oss på en balkong på en fest i en andrahandstvåa på Kungsholmen där vi knappt kände en käft, där medelåldern var 21, där alla var från Västerås och där alla ville dricka shots hela tiden. Hursomhelst, så försöker vi konversera en yngling som halkade ut på balkongen. Eftersom han var både judisk och homosexuell hade vi stora förhoppningar på honom. Han hankade sig fram som någon sorts telefonförsäljare (även om han hade hittat på ett finare namn för det) men han verkade ha vett nog att skämmas för det och ville förstås göra något annat av sitt liv. Ah, intressant. "Så, vad vill du göra egentligen?", undrade vi sippades spetsad lådvinsbål. Jo, tydligen hade han sminkat en tjejkompis helt nyss, typ asfint, och hon tyckte att han borde bli make up-artist. Så nu skulle han kanske bli det. Men... han hade sina dubier: "Tänk bara, där står man och sminkar typ, inte vet jag... Sarah Dawn Finer, och så går hon typ upp på scenen och gör sin grej, men själv får man liksom ingen cred för det. Så. Jävla. Orättvist!" Eh... joo. Han ville i alla fall bli rik och berömd, så mycket visste han i alla fall. Uppenbarligen inget som krävde någon form av talang, men det är ju ingen paradox numera. Det var bara så väldigt tragigulligt när vi hjärtespaltigt ändå ville veta: "Men vad vill du egentligen?" och han bara tittade på oss väldigt länge och till slut stammade fram: "Ursäkta, men jag förstod inte frågan...". Sen sprang han in till shotsbrickan medan vi förbluffade stod kvar; två trötta trettiofemåringar på balkong på en fjortisfest, som plötsligt kanske inte heller förstod frågan riktigt.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #5

2009-11-17T08:00:00.001+01:00

Den andra filmen om Indiana Jones, Indiana Jones och de fördömdas tempel, hade en hel del minnesvärda scener (de kylda aphjärnorna, det bultande hjärtat som Mola Ram handgripligen sliter ut ur en förskräckt indier, den hisnande tågvagnsjakten i tunnlarna m. fl.), men trots det var filmen som helhet inte alls lika lyckad som den första i serien. Man kan hitta många olika anledningar till detta, men jag skyller mycket på Indianas väldigt irriterande lilla vapendragare; 11-årige Short Round (spelad av Jonathan Ke Quan). Han var bara till besvär och Indy borde ha offrat honom i början av filmen. Eller i mitten. Eller i slutet, han hade ju massor av chanser.

Sushiplanschen

2009-11-16T21:50:00.004+01:00

De flesta sushihak har i fönstret och/eller på väggen en affisch med en massa fräsiga sushibitar. Ett par, tre olika tonfiskbitar, lite olika räknigiri, ål, rom, exotiska makirullar etc. Läckert, frestande och efterlängtat för den som ledsnat på den obefintliga variationen som man möts av i sushistockholm. Synd bara att planschen inte har något med utbudet på restaurangen att göra. Om man nu har bilder på mat i en restaurang, är det då inte rimligt att tro att den maten finns att köpa där? Varför sätter man upp en sån affisch, är det för att man som kund ska känna igen sig och veta att man hamnat rätt varpå man sen beställer sina lax- och räkbitar? Är den bara en symbol, lite som McDonalds gyllene bågar? Dumt är det i vilket fall och planscherna borde plockas ner. Eller ännu hellre; bitarna som annonseras borde erbjudas.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #6

2009-11-16T21:15:00.001+01:00

Egentligen är fenomenet ännu vidrigare i Grey's Anatomy och Kodo har redan stört sig på det i Scrubs, men det var i och med Desperate Housewives som det började gå inflation i övertydliga voice over-prologer och dito epiloger. Och det var Brenda Strong, som den mördade Mary Alice Young ,som satte den imbecilla tonen.